zyanyasarah

Söndagen den 3 maj 09 (med fortsättning och slutförande den 10 maj)

Gud vilken dag!

Klockan är 22.10 och det är söndag kväll. Jag är trött, men jag har så mycket jag vill berätta och spara att jag inte kan vänta till nästa vecka.

Vi skulle åkt till havet idag med familjen, men när vi kollade på vädret igår kväll så spådde de att det skulle bli väldigt mycket vind och molnigt ute vid kusten, så de bestämde sig för att göra ett försök i nästa helg istället. Mamman, Nathalie, hade lust att åka iväg någonstans och pappan, Christophe, också medan ystrarna ville stanna hemma, så vi började diskutera vart vi kunde åka istället. De började prata om olika se värdigheter och vid nämnde ett ställe dit jag väldigt gärna ville åka; en underjordisk grotta med enorma kalkformningar liksom meterlånga droppar som heter "Gouffre de Proumeyssac, Cathédrale de Cristal". Jag hajjade till vid namnet och nämnde att jag väldigt gärna skulle vilja åka dit och de tyckte att det lät som en bra idé att ta mig dit och visa.

   Sagt och gjort. Klockan 11 imorse packade vi oss iväg och åkte till grottan. Jag funderar på om det finns något bra ord att översätta "gouffre" till på svenska, men min ordbok vill inte hjälpa mig. De förklarade iaf att skillnaden mellan en grotta och en gouffre är iaf att en vanlig grotta kan man gå in i direkt från markytan medans i en gouffre åker man ner långt in i berget. Tidigare hade det bara vart ett litet hål längst upp i toppen och folk åkt ner i en korlgliknande träsak som de firade ner (förr i tiden med hjälp av hästar som drog), men nu hade sprängt en tunnel som tog oss ner i berget och där nere var det helt fantastiskt.

   Vi hade jättetur när vi kom dit och slapp stå i kö mer än någon minut och sen var vi de sista som blev insläppta innan den guidade turen började, så vi slapp vänta någonting. Sen fick vi en jättebra guide som skämtade och pratade alldeles för fort i en mikrofon som ekade i grottan, så mycket att jag inte snappade så mycket om detaljerna och Nathalie fick förklara. Men jag tror det var väldigt bra att hon började komma igång att förklara för sen gick hon verkligen in för det och verkade tycka att det var roligt att få berätta. De hade redan varit där ett antal gånger innan för det är verkligen ett ställe man vill se och man tar dit vänner som kommer till Dordogne för att besöka, så de kunde i princip allting utantill.

   Första stoppet gjordes utanför en beckmörk tunnel som ledde neråt och innåt berget där guiden stannade och förklarade att man inte fick ta foton eller filma, och att hundar inte fick röka osv, innan tunneln plötsligt lystes upp från golvet och vi började vår nerfärd. Vid tunnelns slut fick alla stanna vid ett räcke och guiden bad oss titta ner i mörkret. Jag stod och tittade ner i beckmörkret och lyssnade på vattnet som droppade och förväntansfulla turisters mummel med varandra i några minuter innan flöjtmusik ekande började spelas samtidigt som olika delar lystes upp ovanför och nedanför oss, släcktes ner igen och ljus började fara fram och tillbaka, ända till hela grottan var upplyst och man kunde titta sig runt om i grottan. Det var en helt fantastisk syn. Vi befann oss på en liten avsatts i järn som byggts fast i berget ganska långt ner i grottan, fast ändå något trettiotal meter upp ifrån botten, och runt omkring kunde man se stora kalkdroppar som hängde ner ifrån taken samtidigt som vatten rann nerför dem och droppade ner i källan på bottnen.

Det var förbjudet att ta foton där inne så här har jag fotat ifrån en plansch så att ni kan se lite grann hur det såg ut.

Helt förundrade stod vi och tittade runt omkring oss ett tag medan guiden pratade lite innan vi gick ner till bottnen. Det var ganska kallt där nere, 14 grader året runt, vilket väder det än var ute, eftersom den var så långt in i berget. Vattnet som rann ner var exakt 11 grader, berättade guiden vidare och visade oss olika figurer och ett bord som ställts där nere precis där vattnet droppade ner, för stanna där nere under ett års tid och på så sätt få ett kalk överdrag som glimmade som kristall från det kalkrika vattnet.

   Dataskärmar på bottnen visade oss hur dropparna formades och hur grottan formats för tusentals år sen, då landet fortfarande befann sig under havsytan, hur vattnet sjönk bort men rann ner och sprängde sönder berget och det rinnande vattnet började forma dropparna som växte med några millimeter varje sekel.

   Vi fick sen gå genom en tunnel, som var så smal och låg att man var tvungen att vika sig dubbel och sicksacka mellan dropparna för att ta sig fram, medan vi tittade på olika formationer av stenen etc innan vi fick klättrat upp igen, och efter ytterligare lite prat gå upp genom tunneln och ut i värmen igen.

   Jag var verkligen helt tagen. Om ni åker till Dordogne någon gång måste ni åka till Gouffre de Proumeysssac! Med musiken, ljusshowen, runtvandrandet och småklättrandet.

Och som vanligt låsades jag mig att jag befann mig i mitten av ett fantasy äventyr.

Efter besöket i grottan började det att närma sig lunchdags och jag trodde vi skulle åka hem och äta, men inte. Vi åkte iväg en liten sväng innan vi stannade precis vid floden Dordogne, som flyter genom landskapet Dordogne (lite förvirrande va?), och åt en baguette på ett litet uteställe, innan vi fortsatte och åkte kanske en 40 minuter till "Château de Castelnaud" som också är jätte känt. Det var ett jätte vackert slott uppe på en höjd och inuti var det ett krigsmuseum från medeltiden.

Utsikten var fantastisk och Nathalie berättade lite saker medan jag förundrad gick runt och tog foton på allt möjligt.



Château de Castelnaud:



Här har vi Christophe den Stora Puman och Sarah den Lille Tappre:

Redan förvånad över att vi inte åkte hem och åt lunch, utan åt lunch ute och åkte till slottet, blev jag sen ytterligare förvånad över att det inte var över än, för när vi begav oss till bilen började diskutera vart de skulle ta mig där näst. De kom fram till att vi skulle besöka staden "Sarlat", som också är jättekänd och väldigt vacker, och vi åkte ytterligare någon halvtimme innan vi kom fram.

   Nathalie bodde där fram tills hon var 10, och efter att vi vandrat runt i den medeltida staden, nästan helt i sten med små gator som slingrade sig lite labyrintaktigt fram och tillbaka kors och tvärs med massa ännu mindre gränder lite över allt, så gick vi och kollade där hon bott när hon var liten. Hennes morföräldrar startade ett hotell/restaurang tillsammans med hennes föräldrar och de bodde tillsammans på hotellet där de arbetade. Så hon och hennes syster delade på ett hotellrum när de var små, ganska coolt va?

   Vi satte oss och drack lite, det var otroligt varmt inte ett spår av molnen som spåtts, innan vi gick runt lite mer, in i en kyrka, och sen åkte hem igen och var hemma lite efter 18 tiden.

Ingen orkade typ säga någonting i bilen på vägen tillbaka, helt utpumpade av dagen.

   Jag var iaf jätteglad. Förvånad och jätte tacksam över att de tagit med mig och visat mig olika saker med sådan entusiasm och jag tror att mina värdföräldrar också var nöjda med dagen, det kändes som det iaf. :D

Värdföräldrar!

Det känns som att det aldrig har gått så bra i familjen som denna helgen. Eller, jo precis i början när jag kom ht var det toppen, men.. sen dess.

Förutom att de inte vill att jag ska stanna hos dem till i slutet av juni............

Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att ta upp och delge dem i mina funderingar på när jag ska åka hem igen, då när allt kändes så bra och vi satt i bilen på väg till slottet efter grottan. Lite försiktigt började jag att förklara hur jag tänkte och de olika alternativen jag hade.

Jag blev då väldigt förvånad när de utbrast något i stil med "Va? Nej men du måste ju åka hem efter skolan slutar den 10 juni, vad ska du annars göra här? Ska du bo på internatet helt själv, gå upp klockan 7 varje morgon och vara i Périgueux då varje dag menar du?" Jag förklarade att internatet stänger och att alla åker hem till sina familjer en vecka innan baccen. De fortsätter: "Nej det vet vi inte alls om vi går med på. Vi har accepterat att ta emot dig endast på helger, att stanna 3 veckor till hos oss på heltid är ju en helt annan sak!" Jag fortsatte försiktigt med att de ju accepterat att ta emot mig på helger och skollov och att terminen faktiskt inte var markerad slut förens den 2e juli i papperna från programkontoret, men de tyckte ändå att det inte räknades som skollov, eftersom skolan slutat, och sen fortsatte vi inte att prata mer om det. Jag blev inte ledsen alls, konstigt nog, bara väldigt förvånad och skakade av mig det ganska direkt och fortsatte att prata med dem om annat och fortfarande vara på gott humör medans vi åkte vidare.

Jag tänkte nu plocka upp där jag slutade skriva förra gången och beskriva från början och frammåt istället för bakifrån och snurra.

   Så, i lördags precis i slutet av lovet... Den 25 april...

Det hände inte så mycket på dagen, men sen på kvällen kom det en kille som jag känner igen ifrån skolan, Pierre, med hans föräldrar till familjen. De kom för att planera inför Léa och hans 18 årsfest, som de ska att ha tillsammans i en stor hyrd lokal, där de har bjudit in typ 100 människor från skolan, men ej frågat om jag vill komma. Det gör mig inte så mycket egentligen, det bara stör mig att värdföräldrarna tycker att det är synd att jag inte försöker vara mer med Léa och inte verkar tycka att jag någonsin försökt.

Hur som helst så var Pierre och hans föräldrar jätte trevliga, de planerade en massa för festen, det åts plockmat och pratades en massa.

Sen på söndagen åkte jag hem till Georgia på dagen. Jag kom till henne någon gång vid 14-15 tiden och blev påhoppad av hennes värdlillasyster, som älskar mig och är jättesöt, Héloise.

Vi spelade Uno ett litet tag med Héloise innan vi gick ut och gick en sväng i Brantôme och pratade. Pratade franska för det var enklast så, jag har svårt för engelska just nu, jag hoppas jag hittar tillbaka till den sen när jag kommer hem...

Sen på måndagen vart det tillbaka till skolan som gällde.

   Jag kom på att jag hade bac blanc hela dagen, filosofi mellan 8 och 12 och sen engelska 14 - 17. Stephanie hade planerat att komma och säga hejdå till alla på andra våningen i glashuset på 10 rasten. Eftersom jag kom på att jag inte kunde vara där skickade jag iväg ett sms att jag fick säga hejdå på det viset men hon skrev tillbaka att hon kunde komma dit innan 8 och säga hejdå till mig. Glad lovade jag att vara där klockan 07.40, som jag är när jag tar den tidiga bussen.

   Jag missade bussen. Halvt. Fick panik. Det är första gången jag missar bussen här nere. Ha, det kan ni inte tänka er va, där hemma i Sverige där jag alltid kommer flängande till skolan oftare sent än i tid? Jag insåg att klockan var 07.02 och att jag fortfarande var i huset med ostängd internatväcka, slängde ihop allt och började springa runt, för att öppna ytterdörren och se busen åka förbi. Nooooo.  Som tur är så åker bussen en liten sväng på en gata till en busshållplats innan den vänder i rondellen och kör tillbaka och förbi vår hållplats igen, och busschauffören bestämde sig för att vara snäll och plocka upp mig på vägen där jag viftande med händerna och med rullväska stod och väntade mitt på gatan. Fast han var inte glad. Med den senare bussen kommer jag dit när de ringer in fem i åtta och de hade sagt till oss att absolut inte vara sena till bac blancen, och Stephaine som lovat att komma dit 2 timmar tidigare bara för min skull... Så, tack tack till den sura busschauffören som räddade min dag.

   Jag kom till Jay de Beaufort och blev helt lycklig av att vara tillbaka efter lovet. Jätteskumt.

Jag hittade Stephanie och kramade henne hejdå, pratade en liten stund innan hon gick till skolcaféet och joinade sin klass och jag skyndade iväg för att hitta salen där filosofin skulle vara (det var markerade 3 olika salar och berodde tydligen på vad man hette i efternamn). Jag var så glad att vara tillbaka och träffa alla och jag tänkte att jag var så himla glad att det inte var jag som skulle åka hem, utan att jag fortfarande har ett tag kvar här nere...

   Jag hittade sen mitt klassrum, där mitt namn var markerat och jag blev uppropad, innan vi fick våra dissertationsämnen. Jag valde "La conscience morale n-est-elle que l'intériorisation des interdits sociaux", fast jag inte fattade vad som menades med intériorisation utan chansade lite, och började försöka skriva en dissertation. Det kändes som om det gick bra mycket bättre än förra gången jag försökte kludda dit lite saker, men ändå inte direkt bra. Skolklockan ringde 08.55... En timme. Skolklockan ringde till rast 09.50... Två timmar. Klockan ringde in efter rasten 10.05... Tre timmar. Klockan ringde 10.50 fyra timmar och slut på provtiden. Trodde jag. Jag bestämde mig för att strunta i att skriva min tredje del, eftersom man inte är tvungen att göra det och jag inte hade någon tid, och lämnade in mina papper och gick ut lite innan klockan skulle ringa, för att sen vandra ner i skolcaféet där två tjejer i klassen som också gått redan satt och väntade på de andra. Jag frågade dem om vi inte skulle gå till bamba efter att det ringt ut, men de svarade roat "men bamba öppnar inte förens om en timme Sarah." Jag insåg då att klockan bara var 11 och att jag hade haft en hel timme till om jag inte vart så korkad. Pucko!

   Men det gör väl inte så mycket egentligen, hade bara känts kul att avsluta det jag skrivit. Nästa gång ska jag ha på mig en klocka! De andra tyckte att jag var bra lustig...

Efter bamba var det dags för engelskan. Vi fick en text som var jätte enkel och frågor som också var jätte enkla. Jag var färdig efter halva tiden och mycket konfundersam, för även fast jag lugnt är bäst i min klass på engelska har jag alltid svårt att hinna med att svara på allting på de vanliga proven vi har, och övningstexten vi fick inför bac blancen var inte svår direkt, men inte jätte lätt heller. Jag började undra om de missat att ge mig en sida eller vad jag missuppfattat, men kom ej på någonting och allt verkade vara i sin ordning, så jag hoppas att det gick bra, annars spelar det inte så stor roll heller...

På tisdagen förklarade jag mig själv ledig.

Det var historia/geografi på morgonen, och jag har inte gjort ett enda prov i det hittills, så jag antog att jag inte behövde dyka upp på provet, och i annat fall hade en bra anledning till att inte vara där ifall de skulle efterlysa mig eller skicka brev till min värdfamilj. Sen på eftermiddagen var det spanska och det hoppade jag ju av i min tredje vecka eller något sådant, då jag fortfarande var seriös och tänkte ta baccen och ha svenska som mitt andra språk och läsa franska med de i première på spanska lektionerna. Lite tråkigt nu att inte ha läst spanska, men jag ska börja med det så fort jag kommer hem, tror jag...

   Jag gick till skolbiblioteket med intentionen att plugga matte till provet dagen därpå, när Solen, en tjej i klassen som är mycket speciel, kom och slog sig ner bredvid mig och undrade om jag inte ville följa med henne hem till lägenheten hon delar med alla sina systrar i Périgueux. Lite tveksamt hängde jag på, men det blev trevligt. Vi pratade, spelade lite kast på hennes piano och tittade sen på Ghost Whisperer som hon och hennes lillasyrra älskar, innan jag fick bege mig tillbaka till skolan. Hade några minuter till godo och hittade Tam och Hugo i glashuset vilket också var trevligt och gjorde mig glad. Jag läste sen hela kvällen, ingen tanke på den elaka matten som skulle komma och spöka dagen därpå.

Hehe, så var det dags för matteprovet. Jag hade egentligen tänkt plugga matte under lovet, det hade jag faktiskt... Och dagen innan med... Det bara inte blev så...

Blev inspirerad av mitt senaste prov där jag fick bra resultat på delen med statistiken, där jag bestämt mig för att hänga med, och min mattelärare uppmuntrade mig. Men så struntade jag i det ändå sen, vilket gav mig lite dåligt samvete när jag fick provpapperna.

   Det gick åt skogen, men jag målade en gubbe som åkte skidor på en skum halvcirkelformad graf jag inte hittade en primitiv till och därför inte kunde räkna ut. Skrev sen en historia om att gubben åkte skidor, men att det blev brantare och brantare ända tills han trillade, fast det var tur att han hade sin superhjälm på sig. Men trots det fick han så ont i huvudet, där han landat, att han brev riktigt ilsken och bestämde sig för att ta en spade och gräva bort kullen, så att inte några fler skulle slå sig precis som han. Han samlade all snö, sten och jord i sin källare, som var rektangelformad och mycket geometrisk. Källaren blev alldeles proppfull och genom att veta hur långa vägarna var, så kunde han räkna ut hur stor volym kullen hade, och där med arean under grafen. Jag tog sen värdet jag fick från min miniräknare och skrev sen att jag inte kunde svara med det exakta värdet eftersom snön inte hade exakt samma volym när den smälte och att det var svårt att fylla i alla ihåligheter i källeren. Fortsatte sen med att gubben var alldeles för trött för att fortsätta och göra del två och somnade i trappan. Slut.

   Jag skrev på mitt namn och tänkte att jag nog skulle få några poäng för saker på del 1, och lämnade in så fort man fick gå. Kom sen på att jag vart jätte korkad... Hela historien failar ju när källaren var rektangulär och inte kubformad. Volym med bara två dimensioner, jag säger bara igen: pucko! Typ lågstadienivå på matten, min lärare kommer tro att jag inte lärt mig någonting alls i Sverige. Jag var typ glad att jag skrivit färdigt och bara lämnade in utan att tänka. Suck...

   Åt lunch sen lunch med Georgia och Mariah och träffade Delphine, som undrade om jag ville gå på en fotoutställning med henne, i skolcaféet efteråt. Blev glad och ville gärna, så vi vandrade dit och var där 13.40. Lappen på dörren markerade dock att det inte skulle öppna förens klockan 14, men gubben som hade hand om det hälsade glatt på oss och sa att vi var så välkomna att komma in tidigare, så vi slapp vänta ute och var där helt själva. Vissa bilder var fina, de som han hade i böcker och tagit tidigare, men det han ställde ut var ganska förskräckliga, tråkigt nog.

Jag blev hur som helst inspirerad av alla fotoböcker där han hade rest runt hela världen och fotat. Tänk att jobba med att resa och fota, det hade vart något...

   Följde sen med Delpine till Napoléon volant, ett skitskumt café som såg ut som en blandning mellan lekskola, konstateljé och bibliotek och satt där en liten stund medan hon pluggade inför morgondagen och jag väntade på att Georga och Mariahs franskalektion med AFS skulle sluta. När den gjort det träffade jag dem en stund och hann bli blöt blöt på vägen tillbaka till centrum, då det helt plötsligt fick för sig att spöregna endast de 10 minuterna det tog för mig att gå tillbaka. Abbey (Nya Zeeland), Marina och Alexandra kom också och vi gick till ett nyfunnet ställe där de säljer panini med nutella billigt. Ägarna var jätte trevliga och vi hela utbytesgänget satte oss och åt panini. Jag hoppas vi kommer gå dit fler gånger för det var jättemysigt och skitkul att vara där.

På torsdagen var det kemi/fysik på morgonen. Jag gick dit, blev uppropad, fick mitt prov, började lösa lite grann utvalda uppgifter jag trodde jag kunde skaffa lite poäng på och blev bara väldigt anti det hela.

   Vad spelar det för roll om jag skriver dit en massa nonsens och försöker plocka småpoäng här och där för att få typ 3a i betyg? Särkilt som jag vet att jag skulle kunnat lösa det om jag bara hade läst på lite. Kemin har vi typ gått igenom alltihop redan i kemin hemma och fysiken är också på mycket lägre nivå än hemma, även fast det är nya grejer. Vad är det för någon mening med det liksom? Jag bestämde mig för att strunta i det och gå därifrån. När man lämnar in sina papper så får man skriva på sin underskrift att man gjort provet, och jag tror egentligen inte att man får gå utan att skriva under och lämna in, men man får ändå behålla pappret med frågorna, så det skulle ju inte göra någon skada, så jag passade på att rymma min väg när övervakaren var upptagen av att samla in papper från andra elever och få dem att skriva på. Slängde ner mina papper i ryggsäcken och smög ut, snabbt som ögat.

   Gick sen till Parc des Arènes, eftersom biblan var stängd och jag inte hade lust att vara i skolan. Det var kallt och jag hade bara kortbyxor efter att ha ramlat i en lerpöl dagen innan i min flykt från Georgia och Mariah som kittlades. Jag hittade en port till en annan värld, titta. (Fast den här bilden tog jag vid ett senare tillfälle när solen sken, eftersom den jag tog då blev så suddig)

Parc des Arènes är magisk...

Läste ett tag och svarade på vad parken hette till ett antal barn på poängpromenad.

   Åt sen lunch med Georgia och spelade kort en stund innan jag gick hem till Solen igen, som bjudit in mig dagen innan eftersom hon skolkade eftermiddagen för att hon ej fattade någonting av biologin och inte ville gå dit. Jag slutade ju med biologi innan jul, så begav mig hem till henne igen. Jag visade henne vad jag hade skrivit på kemin och hon är så rolig, för hon intygade storögt att jag fattat mycket mer än hon och undrade varför jag hade kvar anteckningarna. När jag förklarade att jag inte lämnat in utbrast hon "Men var du där på uppropet?" Japp, intygar jag. "Hahaha, de kommer inte fatta någonting! Du blev uppropad, men de hittar inga papper och du skrev aldrig på din underskrift". Jag fortsätter; "Nej, de kommer tro att jag inte fattat någonting!". Hon; "Ja, förvirrade svensk, som inte ens förstått att man måste lämna in sina papper för att bli betygsatt!". :p

   Jag åkte sen hem till familjen med bussen, som fastnade i kö så att jag skulle missa min sista minibuss hem och antagligen vara tvungen att gå hela vägen med min väska i ösregnet. Bussen var knökfull, det var valborg hemma (vilket är min absoluta favoritdag på året, förutom kanske jul...) och till råga på allting stod en fyllegubbe och ville prata med mig. Trots det var jag ganska glad. Det kändes bara väldigt komiskt. Yey, happy valborg. Tur att det är valborg varje år iaf...

På fredagen skulle Georgia komma och sova hos mig i familjen. Det är första gången jag har tagit hem någon till familjen och jag tänkte att det väl kunde vara dags nu. Det bara känns så konstigt att bjuda in någon till ett hus där jag inte känner att jag kan slappna av och trivs bäst inne i mitt rum utan att göra väsen ifrån mig.

   Familjen sa att det var jätte okej iaf, och att de skulle åka bort på kvällen, så att de passade bra att hon kom just då. Systrarna bestämde sig i sista stund också för att åka och sova på andra ställen, så lycklig insåg jag att vi skulle ha huset helt för oss själva hela kvällen!

Nathalie till och med skulle låta oss laga mat själva i köket! Det börjar lukta förändring.

   Georgia kom hit vid 18 tiden och vi gick ut och gick en sväng i skogen innan vi hungriga återvände hem och gjorde spaghetti och köttfärssås. Sen satt vi i vardagsrummet och pratade, var på mitt rum och höll på med ett språkprogram för nybörjare på italienska Georgia hade på sin dator hon tog med sig. Det var skitkul och man lärde sig jättesnabbt att förstå enkla saker som "Una donna. La donna beve de l'aqua" osv (vet ej om jag skrivit rätt för kommer inte riktigt ihåg), så fick man härma vad de sa.

Georgia: "How many times do I have to tell you that you have to wait until the freaking button turns green?!" Jag: "But I did wait, c'est nulle cette programme là!"

Lördagen begav vi oss med buss in till Périgueux där de firade St Georges. Jag tror inte det är någon officiell högtid i Frankrike, utan bara att det är här i Périgueux som man firar det. Det finns ett kvarter som har samma namn och där på en lång gata hade massa karuseller och åkattraktioner byggts upp, lotterier och stånd som sålde chichis m.m.

Eftersom jag som sagt har starka överlevnadsinstinkter, visst Linnea?, så åkte jag ingenting, men det var också dyrt och kändes inte värt det. Vi mumsade istället på Pommes d'amour, som jag kände att jag var tvungen att prova innan jag åker hem, vilket är ett äpple doppat i rosa karamell och inte alls är lika gott som jag trodde det skulle vara. Georgia hittade sen något som såg misstänkt likt en mask ut i sitt äpple... Gick på stan ett tag och blev sen upplockade av Christophe som körde hem Georgia till Brantôme.

Söndagen har jag redan berättat om. :)

För att inte bryta traditionen av att berätta vad som föregår här nere tänkte jag bara kort beskriva vad som hänt i denna sega vecka (är nu söndag den 10 maj).

Hanna fyller 19 idag föresten, grattis!

   Det ända roliga som hänt, värt att nämna är att jag var med Delphine på bio i onsdags och såg Coco avant Charnel, missade dock precis i början...

   Torsdagen var det volleyboll igen och läraren fortsätter att tycka att vi är ganska hopplösa. "Men Sarah, inga passar bakåt. Bollen ska framåt!" Men jag siktade ju framåt, tänkte jag, han är lite rolig.

   Lunkade runt lite och blev halvt påhoppad av Hugo som var på väg tillbaka till skolan för att träffa Tam klockan 17, då jag också skulle ta min buss, så vi satte oss i Parc des Arènes och väntade tillsammans. Han var jättesnäll och sa att jag nog kunde bo hos hans kompis, som han skulle kolla upp nu i helgen, nu den sista tiden. Åkte sen hem till famijen. Och tja...

Jag var ute och gick med Nathalie i två timmar i fredags. Visade henne hur man hittade till Merlande genom skogen och vi fattade inte hur vi kunnat gå hela vägen dit och tillbaka på mindre än en timme, när vi sen kom hem och såg att hennes klocka stannat. Tidsamatörer, eller vad?

   Vi pratade en del när vi var ute och gick, vilket var väldigt bra för hon förklarade en hel del saker. Som till exempel att det egentligen inte gjorde henne någonting att jag stannade tills i slutet av juni om jag ville det, det var bara det att systrarna inte ville det.

Hon berättade att man verkligen märkte att Lola var helt olycklig när jag var i huset, och att hon hatade att se Lola olycklig. Egentligen var det bara mamman som velat ta emot en utbytesstudent i familjen, de andra hade vart lite skeptiska men ändå gått med på att prova på. Särskilt eftersom jag bara skulle bo hos dem på helger och lov, men nu var helt inställda på att jag skulle åka bort min väg snart. Det kändes bra att prata med henne... Hon bad också lite om ursäkt för att hon är helt pedantisk och inte klarar av lite smuts och därför blir arg när jag hårar på golven, trots att jag har mitt hår uppsatt hela tiden.

   Hon är lite speciell, men jag går ganska bra ihop med henne, iaf på sista tiden och när inte systrarna är där..

Lördagen, stan själv, stort beslut, men det kommer mer om det sen...

Och idag har jag bara vart hemma med, vart ute och gått en sväng och väntat och väntat på att mina föräldrar ska ringa.

Krameli kram kram!