Zhangjiajie

Söndagen den 12 maj 2019 
 

Det ösregnade när vi tog kabinliften upp på Tianmen Mountain. Vi hoppades att det skulle klarna upp något under dagen så att vi skulle kunna se i alla fall lite av utsikten, alternativt att vi skulle komma upp ovanför molnen. Det gjorde vi inte. Vi såg knappt en meter. Det regnade... Och regnade... Trots det gick vi runt stora delar av området och ut på en av glasbroarna, men det skulle kunnat vara vilken bro som helst. Vi såg ingenting alls under oss när vi gick över bron, iklädda i de obligatoriska tygtofflorna, och försökte att inte halka på den våta glasytan. Vi frös och blev ganska blöta trots att vi hade regnkläder på oss. Vi åkte en lång rulltrappa ner för berget till Heaven’s Gate, där man för en liten stund kunde skymta berg genom dimman och molnen. Efter en lång rulltrappa till gick det därefter bussar tillbaka till Zhangjiajie.

   Det var söndag och väderprognosen visade regn alla dagar utom onsdagen då den visade sol och moln. Vi kände oss ganska besvikna, eftersom Zhangjiajie har varit ett av våra absolut favorittippade resmål och vi tänkt spendera ett antal dagar i nationalparken... Vi bestämde oss dock för att stanna kvar och sätta vårt hopp till onsdagen. – Ett beslut som vi verkligen inte ångrade!

 

Dagen därpå tog vi det bara lugnt och var mestadels på rummet. Det var bara cirka 10 grader ute och regnet vräkte ner. Vi torkade våra kläder med hårfön, som verkar finnas på alla rum här i Kina, och kröp in under våra täcken för att inte frysa.

 

På tisdagen hade vi bestämt oss för att ta oss till Furong – en liten medeltida stad som ligger precis intill ett vattenfall. När klockan ringde och regnet hamrade mot fönsterrutan bestämde vi oss dock för att strunta i att åka iväg. Ett par timmar senare ångrade vi oss igen och skyndade till busstationen.

   Busschauffören kom och satte sig på förarplatsen 3 gånger under en timmes tid, bara för att lämna den igen och ilsket gräla med en kvinna utanför. Fjärde gången gillt, chauffören stannade på sin förarplats och vi kom äntligen iväg.

   Resan tog ungefär 1,5 timme och vi kom fram till Furong vid 13. Sista bussen tillbaka skulle gå vid 17, så det blev lite stressigt att besöka staden. Den gamla stadsdelen låg 2 kilometer från busshållplatsen och vi tog oss dit med minibuss. Vi gick därefter genom smala gränder, liknande de i Lijiang, fram till vattenfallet. Staden var byggd på en höjd precis intill vattenfallet och man kunde även gå in under det på en liten väg. Det kändes nästan som att befinna sig i en saga.

   Ifall det varit bättre väder skulle det ha varit trevligt att stanna längre, men vi var ganska nöjda, och blöta, efter ett par timmar och tog bussen tillbaka redan vid 16.

 

Sedan var det onsdag... Vi drog upp rullgardinen av strå och kunde knappt tro våra ögon när vi såg den blå himlen utanför! Även väderprognosen hade ändrats och visade solsken flera av de kommande dagarn.

   Vi hade bokat boende 2 nätter i byn Tianzi Shan nära norra entrén till Zhangjiajie nationalpark. Ivrigt skyndade vi till busstationen och åkte de cirka 2 timmarna dit. Bussen stannade lite var stans längs med vägen och plockade upp folk. En kvinna hade med sig 2 nästan vuxna kycklingar i en liten nätkorg. När hon skulle gå av välte korgen och kycklingarna rymde. Kvinnan fick snabbt tag i en av dem, men den andra sprang iväg under stolarna. Den kom fram till Hannas ben och tog skydd bakom hennes väska. Flera kinesiska kvinnor började leta efter kycklingen under stolarna och vi gestikulerade att vi hade den hos oss. De uppmanade oss hetsigt att ge dem kycklingen, men ingen av oss har någon aning om hur man tar fast fåglar. En av kvinnorna hängde sig då över oss och tog upp kycklingen som flaxade vilt. Jösses...

   Vi blev upphämtade på busshållplatsen av mannen som hade vandrarhemmet. Han hade tidigare arbetat som guide i nationalparken och med många ”but here – walk. But here – no!” visade han oss vart han tyckte vi skulle åka. Vi undrade hur vi kunde ta oss till den kända glasbron som går över Kinas ”Grand Canyon”, men han berättade att det inte gick några bussar dit från byn. Vi funderade över hur vi skulle göra de följande dagarna, men började med att åka buss upp i bergen och titta på Avatarbergen...

 
De hade ett smidigt system för att ta sig runt i nationalparken där gratis bussar gick mellan olika stationer.

   Vi vandrade längs med några av vandringslederna och tittade på bergen...

 
En av lederna gick till ett ställe som kallas för ”Tianbo Mansion”. Där kunde man klättra upp till toppen av ett av pelarbergen på stegar.

   Vi tog oss tillbaka till byn. Mannen och hans familj bodde på nedervåningen av vandrarhemmet och de lagade mat till oss på kvällen. Han sa att han hade funderat en del och tyckte att vi skulle ta oss genom parken till Wulingyuan och sova över där dagen därpå istället för hos honom. På så sätt skulle vi kunna se större delen av nationalparken på vägen och sedan kunna besöka glasbron nästa dag. Han sa att han kunde skicka vårt bagage till valfritt hotell och han ville inte heller ha betalt för den andra natten vi bokat hos honom! Han var verkligen så sjukt snäll och vi fick inte så lite ont i hjärtat när vi tacksamt accepterade planen.

   När solen gått ner blev det snabbt kallt i bergsbyn. Understället åkte på och Hanna visade mig ytterligare en fantastisk funktion en hårfön kan ha – att blåsa in varmluft innanför kläderna! Vi brukar skämta om att jag inte har använt hårfön sedan högstadiet, men kanske ska jag börja med det kalla vinterdagar hemma med?

 

Dagen därpå var det molnigt. Vi tog oss upp i bergen och tittade på utsikten från ett par ställen vi inte hunnit besöka under gårdagen. Vi åkte därefter kabinlift ner i dalen och vandrade längs med en liten flod genom det sagolika landskapet...

 
Hundratals små apor skuttade längs med vägarna och på broräckena och jag kände hur min apkärlek väcktes till liv igen. Kärleken försvann ganska abrupt i Thailand efter att den ilskna apan attackerat mig, men dessa aporna visade ingen som helst aggressivitet. De levde sina liv och ignorerade oss i stort sett totalt.

 
Vi vandrade ett par timmar innan vi kom fram till stället där bussen till utgången skulle gå. Det var fortfarande tidig eftermiddag och vi tog bussen till ett annat ställe där det fanns ett litet turisttåg som åkte upp i bergen. Vi tog tåget och blev avsläppta ett par kilometer längre upp längs med en vandringsled. Vi vandrade tillbaka längs med leden och åkte därefter vidare med buss till Wulingyuan.

   Vi tog oss till det nya boendet och fann till vår glädje att vårt bagage stod där och väntade på oss.

 

Dagen därpå lyste solen från en klarblå himmel och vi tog bussen till Grand Canyon för att besöka den stora glasbron. Det gick smidigt att komma dit, men väl där fick vi veta att det inte var tillåtet att ta med sig kamera ut på bron. Vi var tvungna att lämna våra kameror, och min dator som jag inte velat lämna i bagagerummet på vandrarhemmet, i ett litet skåp. För att öppna skåpet var man tvungen att scanna av en kod, vilket vi inte kunde eftersom vi inte har ett kinesiskt simkort. En kille som arbetade vid entrén sa att han kunde hjälpa oss öppna skåpet. Vi hade inget val annat än att vackert lita på honom och låsa in våra värdesaker i skåpet bara han kunde öppna. Jag förstår verkligen inte varför man inte får ta med sig kamera ut på bron...? Mobiler var i alla fall tillåtna och vi hjälptes åt att fota med Hannas mobil.

   Efter att vi lämnat av våra saker dröjde det inte länge innan vi var ute på bron.

 
Vi gick över bron och vandrade därefter på trätrappor ner i dalen. Väl nere följde en vandring på cirka 2,5 timme längs med floden. Vi gick förbi vattenfall och ibland flöt floden genom smala sprickor. På ställen där floden flöt lugnt hade vattnet samlats i turkosa dammar.

 
Vi blev förvånade över att märka att vi uppskattade vandringen längs med floden mer än själva besöket på bron, vilket ju varit anedningen till att vi åkt dit från början! 

   Vi kom slutligen fram till en sjö och fick åka båt en kort bit till utgången på andra sidan sjön. Efter det tog vi oss med buss upp till entrén för att hämta våra saker. Vi fick tag på killen som kunde låsa upp skåpet och jag kände mig ganska lättad när jag kunde packa ner mina saker igen.

   Vi tog därefter bussen tillbaka till Wulingyuan och hämtade våra väskor. Efter det tog vi bussen till Zhangjiajie.

 

Igår besökte vi Tianmen Mountain för andra gången och denna gång sken solen!

   Vi läste att kabinliftarna skulle börja gå klockan 08, så vi tänkte naivt att vi kunde vara vid biljettluckorna vid 7.30 för att hinna före folkmassorna.

   Hinna före folkmassorna kunde vi glömma! Tusentals människor var redan där när vi kom dit och vi fick veta att vi inte skulle få ta kabinliften upp förrän klockan 14. Kvinnan i biljettluckan sa dock att vi kunde ta bussen upp istället. I såna fall skulle vi kunna åka direkt. Självklart ändrade vi våra planer och ungefär en timme senare var vi framme vid Heaven’s Gate.

 
Jag vandrade upp för trapporna medan Hanna tog rulltrappan. Därefter fortsatte vi upp med rulltrappa till toppen av berget.

   Vi vandrade åter runt området och den här gången kunde vi faktiskt se något! Vi vandrade ut på deras 3 glasbroar.
 


Mycket nöjda med dagen, och vårt besök i Zhangjiajie, tog vi därefter kabinliften ner för berget. Vi köade ungefär en timme för att komma fram till liften och blev åter häpna över hur mycket folk det är här. Varje gång man tror att man kommit till slutet av kön väntar minst ett rum med köfållor till innan man kommer fram. Man måste gå flera hundra meter i olika köfållor... Men jag måste verkligen säga att de har en fantastiskt bra organisation för att hantera folkmassor här. Köerna flyter på hela tiden och det är väldigt uppordnat. En sak som jag dock tycker är mycket lustigt här är hur alla kineser lungt kan stå i kö ena sekunden för att sedan springa och armbåga sig fram för att komma först i andra. Så fort folk kommit förbi en avspärrning verkar de springa för att komma vidare, som om de är rädda att de inte ska komma med. Ett exempel på när det händer har varit i stort sett alla gånger vi skulle med en buss i nationalparken. Vakter stod och räknade människor så alla skulle få en sittplats på bussen, men trots det sprang alla kineser den korta biten fam till bussen. Väl framme ställde de sig lugnt i kö igen och väntade på sin tur att stiga på. Märkligt...

 

Nu sitter vi på tåget mot Xi’an. Vi bytte tåg i Changsha och kommer vara framme vid 23-tiden ikväll. Vi ska vara i Xi’an i 3 dagar och titta på terrakottaarmén samt besöka ett berg. Därefter ska vi vara 4 dagar i Beijing innan vi kommer hem!

   Regnet återvände till Zhangjiajie imorse, ungefär 5 minuter innan vi skulle gå. Regnkläderna åkte på igen och vi fick oss en ordentlig dusch när vi gick den korta biten till tågstationen. Vi tackar verkligen vår lyckliga stjärna över att regnmolnen skingrades för några dagar så vi fick möjlighet att uppleva de fantastiska bergen i Zhangjiajie nationalpark!

 

Puss och kram!

 

 


Lijiang och Chengdu

Söndagen den 5 maj 2019

 

Vi kom med flyget till Lijiang till slut. De följande 3 dagarna utforskade vi den vackra gamla staden med dess små gränder, kanaler och traditionella kinesiska hus med toppiga takknutar.

 
En av dagarna gick vi till Black Dragon Pool Park.

 
Vi spenderade även ett stort antal timmar med att vandra runt och leta efter olika saker som en mataffär, busstationen, vandrarhemmet när vi gått vilse i gränderna osv...

   Folk pratade inte engelska och vi fick använda oss av google-translate. Det fungerade någorlunda bra, men det var ändå ganska krångligt att försöka organisera och planera. Många turister verkar kunna lite kinesiska här och de flesta försöker prata väldigt långsamt med oss på kinesiska. När vi inte förstår höjer många rösten och de kan låta riktigt arga. Det slutar dock oftast med att de skrattar glatt, oavsett om vi har förstått varandra eller gett upp våra försök att kommunicera.

   Det var förvånandsvärt lugnt och skönt att vara i Lijiang. Det kändes väldigt uppordnat, folk lät oss vara ifred, ingen försökte lura oss på pengar och det var cirka 20 grader varmt. Det doftade precis som det gör hemma i början av sommaren. Doften av tusentals nyutslagna blommor blandat med barrskog... Det kändes väldigt mycket mer som hemma jämfört med de andra länderna vi varit i under resan.

   Maten är dock ett kapitel för sig, särskilt i Lijiang. Många restauranger hade en meny på engelska, men jag vet inte vilket översättningsprogram de använt sig av när de översatt menyerna till engelska. På restaurangen i närheten av där vi bodde fanns saker som ”The flavor is red three piles up”, The ham fries the frog skin” och ”Ear thenware cooking pot earth chicken soup” på menyn. Jag visade upp min allergilapp och vi åt ganska underlig mat måste jag säga. Nästan alla ställen verkade ha stekta jordnötter till flertalet av sina maträtter och en dag fick jag in en rätt med massvis med stekta jordnötter på. Det blev därför en hel del nudelsoppa och havregrynsgröt för min del. Ja, vi hittade till vår stora lycka en mataffär som sålde havregryn!

 

På fredagen tog vi bussen till Qiaotou för att börja vår 2 dagars långa vandring över bergen vid ”Tiger Leaping Gorge”. Resan dit tog ungefär 2,5 timme. Vi blev avsläppta på busshållplatsen och vandrade därefter nära en timme längs med en snirklande betongväg upp i bergen till vi kom fram till själva vandringens start. Vägen gick därefter brant uppför i knappt 2 timmar innan vi kom fram till det första vandrarhemmet där vi lunchade. Efter det vandrade vi ytterligare cirka 2 timmar brant uppför längs med en väg som kallas för ”28 bends”.

   Vandringen var ganska ansträngande och om man vände sig nedåt för att titta på utsikten såg man ut över dalen och floden. Det pågick dock någon form av dammbygge, så stora betongblock förstörde utsikten.

   Solen stekte på, men när vi nådde toppen av berget blåste det upp. På endast några minuter började det regna, men lika snabbt som regnet kom blåste det förbi igen. Vi vandrade vidare en timme till fram till vandrarhemmet där vi skulle stanna över natten.

 

Nästa dags vandring var väldigt fin och inte särskilt ansträngande. Vi hade kommit över berget och där pågick inget byggarbete. Vi gick längs med bergets sida ner i dalen och passerade ett par byar på vägen.

 
Vandringen den dagen tog ungefär 4 timmar, men vi började med att gå en halvtimme åt fel håll, så den tog lite längre tid för oss.

   När vi kommit ner lunchade vi på vandrarhemmet vid vandringens slut. Bussen tillbaka till Lijiang skulle gå precis utanför och vi hade bokat bussen klockan 15.30. Vi var dock där ganska tidigt och de ville därför att vi skulle ta en tidigare buss tillbaka så att de som var sena kunde åka med bussen vi bokat. Så blev det och vi kom därför tillbaka till Lijiang redan vid 17-tiden.

 

Dagen därpå åkte vi för att besöka ”Jade Dragon Mountan”. Vi kom inte iväg så tidigt som vi tänkt, så vi tog en taxi fram till entrén till parken. När vi kom fram till entrén sa mannen, som precis sålt oss entrébiljetter, att biljetterna för att åka upp till glaciären tyvärr var slut för dagen. Vi blev ganska besvikna, men tänkte att vi kunde besöka andra delar av parken eftersom vi ändå var där.

   Det vimlade av tusentals kinesiska turister. Vi tog oss till en informationsdisk och kvinnan där sa att vi visst kunde åka upp på glaciären – ifall vi bara tog oss till kabinliftens start. Vi visste inte vem vi skulle tro på... Kön ringlade redan ett hundratal meter lång och vi kände inte direkt för att stå i kön i flera timmar i onödan... Efter en del velande i en kö som stod helt stilla bestämde oss i alla fall för att chansa på att kvinnan hade rätt och stå kvar i kön.

   Efter ett tag började kön röra sig framåt i ganska rask takt och det tog ungefär 2 timmar att komma fram till bussarna som skulle ta oss till liftarnas start. Alla kineser knödde och sprang för att komma först fram. Vi kom med en buss och när vi kom fram visade det sig att kvinnan i informationsdisken hade haft rätt! Vi fick köpa våra biljetter och åkte därefter kabinlift upp till glaciären på 4500 meters höjd.

 
Vi hade läst att nästan alla behövde syrgas uppe på berget eftersom man åker upp på hög höjd så fort med kabinliften. Syrgasen förvarades i några slags sprayburkar med tillhörande mask och de såldes lite var stans i staden för en billig peng. Vi köpte med oss var sin. Vi testade att andas in syrgasen, men kände ingen som helst skillnad. Kineserna andades dock frekvent i sina syrgasmasker.

   Vi gick längs med broarna som byggts upp till en utkikspunkt. Därefter åkte vi ner med liften igen och tog bussen vidare till ett ställe där de hade dammar med små vattenfall som föll i etapper liknande de vi sett i Laos. Det vimlade av brudpar som tog sina bröllopsbilder framför fallen och sjöarna.

   Vi åkte därefter tillbaka till staden med taxi, men bad chauffören släppa av oss vid tågstationen. Tjejen på vårt vandrarhem hade hjälpt oss boka tågbiljetter, men man måste hämta ut sina biljetter på en tågstation. Vi fick hämtat våra biljetter och därefter var det lätt att ta sig tillbaka till vandrarhemmet med lokalbussen.

 

Dagen därpå åkte vi snabbtåget ner till Kunming. Vi hade ungefär 2 timmar på oss att byta tåg och fortsätta vidare med snabbtåget till Chengdu.

   Det gick verkligen smidigt att ta tåget! Vi fruktade vår första tågresa i Kina eftersom vi hört att det ska vara superkrångligt att hitta rätt. Det finns långa guider på internet om hur man ska hitta rätt och på kinesiskakursen jag började gå i höstas, men inte fortsatte, sa läraren att vi skulle ha separat lektion om just hur man hittar och frågar sig fram på tågstationen. Jag vet inte om det har förändrat mycket de senaste åren, men vi tyckte det var väldigt logiskt och lätt att hitta rätt. Det stod både på kinesiska och på engelska på alla skyltar och det var precis som på en flygplats där man skulle hitta till rätt ”gate”. Det var inga problem att byta tåg i Kunming och vi kom fram som vi skulle till Chengdu på kvällen.

 

Dagen därpå var det valborgsmässoafton och Hannas födelsedag. Det blev lite havregrynsgröt och kex på sängen. Vi tog det ganska lugnt den dagen, bokade turer inför de kommande dagarna, fixade tågbiljetter till vårt nästa stopp osv. Det fanns ett ställe som sålde tågbiljetter mitt i stan, så vi slapp åka hela vägen till tågstationen. Vi hade en lång diskussion med biljettförsäljaren över google-translate, men han bokade ändå fel datum åt oss – trots att vi sa att det var fel gång på gång. Med handen på hjärtat lovade han oss att han bokade rätt dag. Det var ju hans jobb att boka tågbiljetter och kanske förstod vi bara inte det kinesiska systemet? Men vi stod på oss och till slut insåg han att han bokat fel. Han ville att vi skulle komma tillbaka en annan dag för att boka om våra biljetter, men vi sa uppgivet att vi inte hade möjlighet att komma tillbaka. Då suckade han djupt och bokade om vår biljett. Det tog säkert en halvtimme innan vi fick rätt tågbiljetter. Jösses...

 

Dagen därpå åkte vi till ett pandacenter och provade på att vara volontärer för en dag. Jag kan inte påstå att vi arbetade särskilt mycket, utan vi fick snarare ett smakprov på hur det skulle vara ifall man stannade där längre.

   Eftersom det var första maj och därmed en av Kinas största högtider var pandacentret i stan stängt. Vi åkte därför på en tur till ett ställe som heter Wolong och är mycket mindre turistigt. De har inte har några engelsktalande guider och de krävde därför att vi hade med oss en tolk. En av tjejerna i receptionen följde glatt med oss.

   Vi blev upphämtade tidigt på morgonen och åkte upp till centret i bergen. Det var grått och regnet hängde i luften. Vi fick klä på oss blå arbetsoveraller och åkte därefter en liten buss till ett hus där 2 av pandorna bodde. Pandorna stod upp mot gallret och väntade på att vi skulle komma med mat och jag tyckte att de var förvånandsvärt lika Skuttis när han står på bakbenen och hoppar när man kommer hem. Vi fick mocka i en av pandornas inhägnad, slå sönder lite bambu som den skulle äta och mata den med morötter. Efter det fick vi gå omkring i parken en stund och titta på pandorna som släppts ut.

   De hade ett tiotal unga pandor som sprang runt och lekte med varandra, gjorde klumpiga försök att klättra i träden och sprang runt och snubblade över sina tassar.

 
Efter det blev vi tagna till ett ställe där vi fick se en dokumentär om pandor och pandacentret. Dokumentären var på engelska och vi verkade vara de enda som förstod något av vad som sades. Kineserna började snart knappa på sina mobiler och vi tyckte det var ganska märkligt att de inte hade undertexter med tanke på de flesta kineser vi träffats engelskakunskaper. Vi tyckte dokumentären var intressant i alla fall. Vi fick bland annat veta hur de försöker få pandorna att föröka sig och hur de arbetar för att kunna släppa ut dem i det vilda. Det finns nu cirka 1500 pandor i världen, men populationen ökar tack vare pandacentrens arbete.

   Efter dokumentären fick vi äta en lunchbuffé där det inte fanns en enda jordnöt. Alla hivade i sig maten med sina pinnar och Hanna och jag var nog ytterst långsamma i kinesernas ögon. När vi slutligen också var färdiga fick vi gå vidare till ett ställe där vi fick göra ”pandakakor” genom att rulla ihop deg till bullar. Vi fick därefter åka och mata samma panda som på morgonen med lite mer morötter innan turen var över.

   Det var som sagt inte så mycket arbete vi gjorde, men vi fick i alla fall möjlighet att se pandor på mycket nära håll! Det var en mycket bra dag, men jag önskar att jag tagit på mig mer kläder... Det var väldigt kallt där uppe i bergen!

 

Dagen därpå åkte vi på en till organiserad tur, denna gången till pandacentret i staden. Det måste varit tiotusentals kinesiska turister där för att se pandorna. Vi fick veta att kineserna inte bara hade ledigt på första maj, utan att de var lediga resten av veckan också. Det förklarade folkmassorna... Det var ett stort pandacenter, men det kändes som ett festivalområde. Vår guide gick före med en flagga och vi följde med folkströmmarna genom parken. Det var som att vi köade oss igenom hela stället... Guider och de som arbetade på centret ropade saker i megafoner och folk tryckte sig fram för att få se pandorna och kunna fota dem.

   När vi lämnade pandacentret cirka 3 timmar senare var jag väldigt lättad. Vi åkte därefter vidare med bussen för att besöka världens största Buddha. Resan dit skulle egentligen ta 2 timmar, men vi var framme efter 3,5. Vi var redan sena eftersom besöket på pandacentret tagit över en timme längre tid än det brukade. Buddhan är uthuggen ur ett berg och det finns möjlighet att vandra upp på trappor längs med den enorma stenfiguren. Guiden berättade dock att hennes vän köat i 6 timmar för att få gå upp längs med trapporna, så hon rekommenderade att vi istället skulle försöka se Buddhan från en båt. Båtarna skulle sluta gå vid 18. Det var bara 3 timmar dit och vi kunde inte ens se slutet på kön... Vår guide undrade ifall vi ville äta lunch, eller om vi ville börja köa direkt. Vi och några andra i gruppen beslutade oss för att äta lunch innan vi gav oss in i kön.

   Vi köade därefter i cirka 2 timmar. Ju närmare klockan blev 18 destå mer desperat blev den köande folkmassan. Poliser kom och försökte hålla ställningarna, men varje gång en ny båt kom tryckte sig folk fram och förbi avspärrningarna. Vi kom i alla fall med en båt vid 17.30 och precis när vi kom på båten började det regna. Vi åkte ut den korta biten på floden och stannade till vid Buddhan.

 
Klockan var 22 när vi kom tillbaka till vårt vandrarhem. Vilken dag det varit... Jag var så glad över att den var över!

 

Dagen därpå tog vi tåget till Yichang där vi övernattade innan vi tog tåget vidare till Zhangjiajie där vi är nu.

   Vi hade ursprungligen bokat ett nattåg, men vi bokade om våra biljetter för att åka på dagen istället. Vi fick dock fortfarande liggplatser och dessutom i olika vagnar. Hanna hade en lugn resa, men i min vagn var det fullt med barnfamijer. Ett antal människor kom och satte sig på min ”säng” och ville prata med mig och ta foton. Jag försökte läsa för att inte uppmuntra fler folk att komma, men en famij var särskilt envis och försökte gång på gång sätta sin bebis hos mig för att fota. Bebisen var inte alls nöjd över att bli satt hos mig och skrek i högan sky. Stackars liten.

   Tågresan tog bara cirka 5 timmar, men den kändes betydligt längre.

 

Nu är vi i Zhangjiajie. Tanken är att vi ska se de tusentals pelarbergen här. Bergen kallas numera även”Avatarbergen” eftersom det sägs att de flytande bergen i Avatarfilmen inspirerats av dem. Tyvärr regnar det väldigt mycket just nu... Vi åkte ändå upp i bergen idag, men det får ni höra mer om i nästa inlägg!

 

Kramar på er!

 

 


Norra Vietnam

Måndagen den 22 april 2019

 

Vi kom fram till Phong Nha Ke Bang vid lunchtid och hämtades upp med moped av familjen som drev vandrarhemmet där vi skulle bo. Vi tog det lugnt på rummet och jag satt och skrev lite under dagen. På eftermiddagen lånade vi cyklar och cyklade den lilla biten in till centrum.

 

Dagen därpå åkte vi på en organiserad tur för att besöka några grottor.

   Först bar det iväg till The Dark Cave där vi fick börja med att åka en kort linbana över en sjö. Därefter fick vi simma cirka 50 meter till grottans öppning. Efter det gick vi ett par hundra meter in i grottan på broar som de byggt. När broarna tog slut fortsatte vi gå och krypa djupare in i grottan genom leriga och ibland trånga passager. Vi kom slutligen fram till en liten grotta med midjedjup lera där den som ville kunde lägga sig och flyta.

   Vi fick sedan gå tillbaka samma väg och bada i rent vatten på vägen. Vi paddlade den korta biten över sjön för at komma tillbaka till starten där de byggt en liten hinderbana över vattnet. Det fanns en linbana som man kunde hänga sig i och åka ut över sjön. Tanken var att man skulle släppa taget och på så vis falla/hoppa cirka 2 meter ner i vattnet när man kommit till mitten av sjön. Jag åkte ett par gånger, men Hanna var mycket tveksam. Några av framförallt de asiatiska turisterna lyckades landa både på mage och på rygg när de släppte taget, men jag försäkrade Hanna om att hon troligen skulle landa på fötterna. Man vet ju hur man hoppar i från en höjd om man har gjort det tidigare tänkte jag. Men icke...

   När det i princip var dags att gå därifrån tog Hanna slutligen mod till sig. Hon hängde sig och åkte skrikandes ut över sjön. Allas ögon vändes mot henne. Det såg bra ut – till en början. Hon åkte ut över sjön... Men hon släppte inte taget! Ett par meter senare hade de satt upp stoppklossar så man inte skulle kunna åka för långt. Hanna åkte med i full fart in i stoppklossarna. Linbanan tvärstannade och hon fick sving och tappade taget. Hon föll på så vis ner i vattnet med huvudet före! Alla gapskrattade, inklusive Hanna när hon väldigt förvånad kom upp till ytan igen. Hon stod verkligen för dagens underhållning!

   Efter det åkte vi till ett lunchställe och därefter vidare med båt till Phong Nha Cave, som är världens längsta flodgrotta som hittills hittats. Floden Son flyter cirka 14 km genom berget.

 

När vi kom fram till grottan stängde de av motorn på båten. De fällde ner taket och rodde sakta in i grottan. Det var väldigt vackert där inne. Floden har fört med sig sediment som bildat små stränder och ett ökenliknande landskap på vissa ställen i grottan. Vi fick gå av båten och vandra omkring en stund över sanden innan vi åkte vi tillbaka till staden igen.

 

Dagen därpå åkte vi på ytterligare en till organiserad tur. Vi besökte först Paradise Cave, vilket är en enorm grotta som sträcker sig cirka 31 kilometer genom berget. Även där hade de byggt broar som man kunde vandra på och man kunde gå flera kilometer in i berget.


Vi åkte därefter vidare till ett litet tempel intill 8 Ladies Cave. Grottan har fått sitt namn efter 8 personer som blev instängda där efter att en bomb fått ingången att rasa samman. De 8 personerna dog där inne och det var nu en minnesplats för de som dött.

   Vi åkte vidare mot Tra Ang Cave. Vi gick först cirka 20 minuter genom djungeln och fick därefter bada lite i floden medan lunch dukades upp på presenningar på marken. Vi fick rulla våra egna vårrullar till lunch. Varje person fick en egen liten skål med jordnötter att strö i sina rullar. Jag lyckades haffa åt mig lite ris och sallad innan jordnötterna började flyga vilt.

   Efter lunch simmade vi cirka 300 meter in i grottan. Det blev snabbt beckmörkt och vi simmade vidare med pannlampor. När vi kommit till slutet av grottan fick alla stänga av sina lampor och vi simmade en bit i totalt mörker innan vi började se det svaga ljuset från utgången. Vi fortsatte simma mot ljuset hela vägen ut och det var en häftig upplevelse.

   Vi fick lite varmt kaffe när vi kom upp från vattnet och därefter vandrade vi tillbaka mot bussen igen medan det började åska och dundra i fjärran. Himlen blev snabbt mörk och det dröjde inte länge innan regnet började falla. Vi hade precis kommit upp till vägen när himlen bestämde sig för att öppna sig och vi blev alla dyngblöta under den lilla stunden det tog att gå på bussen.

   Det var en ung och väldigt sprallig tjej som ledde turen. Hon lyckades verkligen skapa en bra stämning och få alla i gruppen att prata med varandra. Hon delade skrattande ut öl/läsk och satte på vietnamesisk musik medan vi åkte tillbaka till staden genom regnet. Det kändes tråkigt att vi inte skulle fortsätta resa runt tillsammans som grupp...

   När vi kom tillbaka till vandrarhemmet åt vi bara middag, duschade och bytte kläder innan vi hoppade på nattbussen mot Ha Long. Vi hade köpt bussbiljetter av kvinnan på vandrarhemmet men inte fått några biljetter. Kvinnan hade åkt iväg till grannstaden för att släppa av några andra turister och hann inte komma hem innan vi var tvungna att åka. Hennes pappa skjutsade oss till busshållplatsen på moped och det blev lite problematiskt när vi blivit avsläppta utan biljetter... Ingen pratade engelska, men till slut kom pappan tillbaka till vår undsättning. Han redde upp situationen och det visade sig att kvinnan på restaurangen bredvid hade våra biljetter!

 

Klockan 04 morgonen därpå blev vi avsläppta i Tam Coc. Vår anslutande buss skulle gå först vid 08 fick vi höra, så det var bara att vackert sätta sig och vänta.

   Vi kom med rätt buss till slut och blev avsläppta vid piren i Ha Long vid lunchtid. Eftersom vi tidigare bott så off hade vi bokat boende i ”centrum” med hopp om att det skulle vara lätt att ta sig runt och boka turer därifrån. Det visade sig inte vara fallet... Vi trodde att Ha Long skulle vara en liten hamnstad och att det skulle vimla av turister som ville besöka Ha Long-bukten. Det visade sig dock att i stort sätt alla turer till bukten avgår från huvudstaden Hanoi...

   Vi åkte genom ett industriområde in till centrum som mer var som ett bostadsområde. Himlen var askgrå och väderprognosen spådde ösregn och åskoväder de kommande dagarna. Jag hade inte sovit en blund på hela natten och Hanna endast någon timme. Vi var inte supertaggade på att stanna i Ha Long kan man säga...

   Efter att vi fått i oss lite mat och sovit en stund bestämde vi oss för att åka vidare. Ha Long har varit ett av de ställen vi helst av allt velat besöka på resan och ingen av oss ville åka ut och sova på en båt i ovädret... Vi bokade bussbiljetter till Sapa uppe i bergen istället. Det spåddes regn där med, men att vandra i ösregn är ju ganska mysigt, eller vad säger ni?

 

Sagt och gjort. Dagen därpå gick vi upp klockan 05. Den första utmaningen blev att ta sig ut från hotellet. Dörren var nämnligen låst och barrikerad och ingen svarade i telefon eller när vi ringde på klockan i receptionen. Till slut började jag ropa efter någon och kvinnan som hade stället kom då ner för trappan och öppnade dörren för oss.

   Bussen skulle gå klockan 07, men vi skulle infinna oss på busstationen klockan 6.15 för att få våra biljetter. Vi hade bokat biljetter över internet och hade en bokningsbekräftelse på engelska – något som inte var populärt. Det blev problem att få biljetterna då varken mannen i luckan eller busschauffören pratade engelska. Ingen av dem var speciellt villig att hjälpa oss och det verkade inte som om de någonsin hade varit med om att någon bokat över internet innan. Till slut ringde i alla fall mannen i biljettluckan till telefonnumret som stod på bokningsbekräftelsen. Han pratade därefter med chauffören och vi fick slutligen gå på bussen.

   Det var bara vi, några ut lokalbefolkningen och en spansk turist som skulle med bussen. När bussen skulle gå satt chauffören och rökte och pratade med sina vänner. Nära en timme senare startade han äntligen motorn och vi rullade iväg. Vi rullade dock inte långt innan bussen stannde igen för att byta inte bara ett, utan alla bussens däck! Klockan närmade sig 10 när vi äntligen började åka mot Sapa. Jösses...

   Vi kom fram till Sapa runt 17. Det var så dimmigt i staden att man bara såg ett par meter framför sig, men det var ganska mysigt. Vi hittade ett jättemysigt café/restaurang i närheten av stället där vi bodde. Rummet var fint och familjen som ägde vandrarhemmet trevlig och hjälpsam.

 

Dagen därpå var det lika dimmigt och regnade en del. Vi satt på olika caféer och tog det bara lugnt. Vi bokade en vandringstur med Sapa Sisters till dagen därpå.

 

Nästa dag var det mycket dimmigt på morgonen. Vi skulle vara vid Sapa Sisters kontor vid 09 och ungefär vid den tiden bestämde sig dimman och molnen för att skingras.

   Vi mötte upp vår guide, 29-åriga Chai, och började vår vandring över risfälten ner i dalen. 2 försäljarkvinnor gjorde oss sällskap. De försökte prata lite med oss på engelska och varje gång stigen blev brant eller halkig hoppade de helt oberörda förbi och erbjöd oss skrattande sina hjälpande händer.

 

Sapa Sisters anställer bara kvinnor ur Hmongfolket, vilket är en ganska utsatt folkgrupp som lever i bergen. Företaget vill på så vis stärka kvinnornas positioner och ge dem vägar till andra liv.

   Chai berättade att hon aldrig gått i skolan. Hon berättade att hon har 2 äldre systrar. Den ena systern gifte sig frivilligt när hon var 13 år och fick sitt första barn när hon var 14. Den andra systern hade vägrat gifta sig med mannen som frågat efter hennes hand. Mannen och hans familj hade då kidnappat henne – med systerns egen familjs tillåtelse! Efter det hade systern varit tvungen att gifta sig med mannen, eftersom ingen annan man skulle vilja ha henne då hon inte längre var oskuld...

   Chai berättade att hon hade vägrat gifta sig och att hennes föräldrar hade valt att lyssna på henne. Kanske ångrade de att de gifte bort hennes äldre syster så brutalt mot hennes vilja? Hon berättade stolt vidare att hon inte fått sitt första barn förrän hon var 21 år gammal. Hon hade då anställning som vandringsguide och hade valt sin make själv.

   Vi vandrade cirka 13 kilometer över risfält och genom skogsdungar. Vi besökte ett par bergsbyar på vägen och åt lunch hos Chais svägerska. Under lunchen packade försäljarkvinnorna upp precis allt som de burit i sina flätade korgar på ryggen under vandringen. Vi köpte var sin sak av dem och de lämnade oss till synes nöjda.

   Vi fortsatte vår vandring mot byn Ta Van som var vårt slutmål. Ni som varit hemma hos Hanna och mig kanske har sett den enorma tavlan med fotot på en bro som vi har i vårt sovrum? Ända sedan vi köpte tavlan har vi undrat vart fotot är taget och när vi googlade på vandringar i Sapa hittade vi bron! Bron kallas ”The Cloud Bridge” och finns just i Ta Van, så nu har vi sett den i verkligheten och tagit egna foton.

 

Efter att ha varit vid bron ett tag och fått möjlighet att vandra ut på den sa vi hejdå till Chai och åkte minibuss tillbaka till Sapa.

 

Dagen därpå tog vi bussen cirka 6 timmar ner till Vietnams huvudstad Hanoi. Vi hade bokat boende mitt i den gamla stadsdelen och besökte som hastigast den kända japanska bron och sköldpaddetemplet.

 

Dagen därpå besökte vi ”Temple of Literature” som är ett universitet och tempel som grundades på 1000-talet. Det är tradition för studenter som tar examen att åka dit och vi såg massvis med framförallt små barn iförda i långa examenskåpor och tillhörande hattar.

   Vi hittade ett mysigt nudelställe där vi åt lunch alldeles intill templet och vandrade därefter tillbaka till den gamla staden. Vi satt på ett café i några timmar och gick därefter på en vattendockteater. Vattendockteater är en konstform som utvecklades för cirka 1000 år sedan under regnperioderna här i Vietnam. Vi såg på hur olika dockor simmade runt i en liten pool och dansade till traditionell musik. De hade gjort ett tiotal olika sketcher där bland annat drakar, fiskar och risodlare simmade omkring i vattnet. Det var verkligen en märklig konstform.

   På kvällen åt åt vi middag tillsammans med min kollega Elin och hennes vän Veronica. De är också på rundresa i Vietnam.

 

På fredagen gjorde vi ett andra försök att åka till den berömda skärgården utanför Ha Long. Vi hade hittat en tur som utgick från Hanoi och först skulle ta oss till Cát Bà Island. Vi skulle sedan sova en natt på Monkey Island och därefter åka ut i Lan Ha-bukten som är mindre turistig än Ha Long.

   Det visade sig att vi var de enda som bokat just den tursammansättningen. Vi blev upphämtade från vårt vandrarhem och åkte buss, färja och åter buss till ön Cát Bà. Alla andra turister skulle tydligen stanna på ön. Vi blev avsläppta på en restaurang där det dukades fram lunch. Chauffören som släppte av oss sa att någon skulle komma och hämta upp oss 2 timmar senare.

   Ungefär 2 timmar senare dök mycket riktigt en kille upp och presenterade sig som vår guide för dagen. Vi åkte och besökte en grotta där ett sjukhus byggts inuti. Guiden visade oss runt och berättade att sjukhuset används under kriget med USA. Han berättade att folket på ön, inklusive hans föräldrar, tagit skydd i grottan medan bomberna föll över ön.

   Efter det åkte vi vidare till öns nationalpark. Det var tydligen planerat att vi skulle gå på en 2 timmars lång vandring upp till en utkikspunkt. Det stod ingenting om vandring i beskrivningen av turen, så jag blev mycket positivt överraskad. Vi vandrade genom regnskogen upp i bergen och tittade på utsikten över de toppiga skogstäckta bergen.

 

 

Efter vandringen blev vi avsläppta i hamnen och fick följa en annan man till en färja. Vandringsguiden sa att mannen på båten skulle informera oss om var och när vi skulle bli upphämtade nästa dag. Mannen på båten hade dock ingen aning om vart vi skulle näst...

   Vi åkte i alla fall till Monkey Island och bodde i en bungalow på en jättefin resort på stranden. De i receptionen ringde till turföretaget och informerade oss sedan om hur morgondagen skulle se ut.

 

Morgonen därpå hämtades vi och några andra turister upp med båt. Vi blev tagna till en större båt där vi mötte upp ett tjugotal turister som bokat en heldagstur till Lan Ha-bukten från Cát Bà Island. Så bar det ut i bukten.

   Ha Long / Lan Ha är en samling av tusentals små öar. Det finns massa fiskebyar som ligger och flyter på vattnet.

 

Vi kryssade mellan öarna ett par timmar och stannade därefter på ett ställe där vi fick paddla kajak en stund till några små grottor.

   Efter det blev det lunch och jordnötskalas på båten. De verkligen strösslar med jordnötter här i Vietnam... Jag hann norpa åt mig lite ris och grönsaker innan alla började blanda allt.

   Vi åt lunchen samtidigt som vi höll på att skratta ihjäl oss åt hur 2 kinesiska kvinnor i stora hattar paddlade fram och tillbaka, fram och tillbaka från bryggan med kajakuthyrningen. De diskuterande vilt med varandra och det tog dem seriöst ungefär 20 minuter att komma på hur de skulle vända sin kajak! Till slut fick de äntligen kläm på hur de skulle göra och kunde därmed paddla iväg åt rätt håll. De var på för långt håll för att vi skulle kunna instruera dem kanske jag ska tillägga?

   Efter lunch åkte vi till en liten ö med en strand där vi fick simma iland.

 

 
Efter det åkte vi tillbaka till Cát Bà Island och blev avsläppta vid en turistbyrå. På något märkligt sätt blev vi sedan tagna tillbaka med buss, färja och buss till Hanoi. Det dök alltid upp någon person som hade mitt namn på någon lista och när ingen dök upp följde vi de andra turisterna och kom rätt ändå. Jag vet inte om det var tur eller skicklighet som låg bakom det hela. Turen var inte riktigt som vi tänkt oss, men vi var ändå mycket nöjda med den. Vi fick se mycket och det var verkligen vackert både på öarna och ute i bukten!

   När vi kom tillbaka till Hanoi hade hela vårt kvarter förvandlats till en stor marknad. Det vimlade av folk och det var som att befinna sig mitt i ett festivalområde. Klockan hann bli 21 innan vi trötta var tillbaka på vårt rum.

 

Dagen därpå gick vi upp tidigt och åkte på en organiserad tur till Ninh Bình. Vi åkte först till Hoa Lu, som var Vietnams huvudstad i lite drygt 40 år på 1000-talet. Vi besökte där 2 tempel.

   Efter det åkte vi vidare till Tam Coc. Vi fick oss ett gott skratt när vi stannade och åt lunch på restaurangen som låg precis bredvid stället där vi tillbringat 4 timmar natten då vi åkte från Phong Nha Ke Bang till Ha Long! Vi hade en mycket bra urspunglig resplan tyckte vi, men på grund av det dåliga vädret och att vi så spontant ändrade om så blev det en del åkande fram och tillbaka.

   Efter lunch åkte vi båt ut på floden Ngô Dông. En kvinna rodde med fötterna och vi flöt fram på floden mellan de höga bergen. Ris växte upp ur vattnet på båda sidor om oss.


Jag lyckades inte riktigt fånga landskapet på bild, men det är verkligen ett av de vackraste ställen jag varit på. Jag satt och drömde mig bort medan vi flöt fram på floden...

   Efter det fick vi låna cyklar och cykla cirka 4 kilometer och titta på landskapet med risfälten.

   Mycket trötta och nöjda åkte vi därefter tillbaka till Hanoi. Turen till Tam Coc var ett perfekt avslut på Vietnamresan!

 

Idag har vi flugit till Kina. Tyvärr hade flygbolaget lagt till ytterligare en mellanlandning och dessutom ändrat så vårt anslutande flyg skulle avgå en timme tidigare än när vi bokade. När de dessutom inte kunde checka in vårt bagage hela vägen insåg vi att vi omöjligen skulle hinna med vårt anslutande flyg till Lijiang från Kunming...

   Mycket riktigt – vi missade flyget. Flygbolaget ordnade dock så vi fick en ny flygbiljett imorgon. De ordnade även så att vi blev skjutsade till ett hotell nära flygplatsen där vi får bo och äta helt gratis!

   Nu sitter jag på det lyxiga rummet i Kunming och skriver. Jag lyckades ta ut pengar förut, efter att ha testat inte mindre än 7 stycken olika bankomater innan jag hittade en som fungerade! Tjejerna i receptionen kan ingen engelska alls, men de använder sig av en översättningsapp på mobilerna som fungerar vädigt bra.

   Imorgon ska vi flyga till Lijiang uppe i bergen. Det är synd att vi måste lämna rummet redan klockan 04.20 nu när vi har ett så lyxigt rum!

 

Kramar!

 

 


Ho Chi Minh, Da Nang / Hoi An och Hue

Onsdagen den 10 april 2019

 

Det gick smidigt för oss att korsa landsgränsen Môc Bài mellan Kambodja och Vietnam. Vi hade redan vårat e-visum fixat eftersom vi tänkt stanna längre än de 15 dagarna man får stanna om man inte ansökt om visum i förväg. Vi behövde därmed inte lämna våra pass till personalen på bussbolaget som de andra passagerarna behövde göra – något vi var ganska tacksamma för.

   Vid gränsen träffade vi nämnligen en panikslagen fransk pensionär. Hon gick mellan de olika personerna som arbetade vid gränskontrollen och grep tag i deras blå kläder i ett desperat försök att få dem att förstå henne. Alla vände henne ryggen. När vi kom av bussen grep hon tag i Hanna och frågade om hon pratade franska. Det visade sig att kvinnan hade gått på toaletten precis när hennes grupp skulle passera den kambodjanska gränsen eftersom hon uppfattat att de skulle stanna där ett tag. När hon kom tillbaka hade den blå bussen hon kommit med åkt därifrån. Alla hennes saker var på bussen. Inklusive hennes pass som hon varit tvungen att lämna till personalen och hon kom därmed inte över gränsen. Hon pratade knappt ett ord engenska och hon mindes inte namnet på bussbolaget hon kommit med. Till slut fick jag i alla fall tag på en man ur gränspatrullen som förstod tillräckligt mycket engelska för att kunna förstå vad som hänt och därmed kunde hjälpa henne. Han ringde ett par samtal och därefter tror jag han sa att bussen väntade på henne vid den vietnamesiska gränsen. Kvinnan gick i varje fall iväg med honom och hon var inte där när vår grupp kom dit, så jag hoppas och tror väl att det löste sig för henne till slut.

   Vi fortsatte därefter vidare till Ho Chi Minh. Väl framme var det första som hände att vi blev lurade på pengar av en taxichaufför. De har inga tuc-tucs i Vietnam och alla taxichaufförer kör ”enligt taxametern”. Det låter ju bra. Om det inte vore för att vår chaufför gjort något med sin taxameter så att den räknade upp priset ungefär 10 gånger så fort som den borde! Vi åkte inte långt innan vi bad honom släppa av oss igen. Därefter hittade vi lyckligtvis en annan chaufför som inte lurade oss utan tog oss till vårt vandrarhem till ett normalt pris.

 

Dagen därpå åkte vi på en tur till Cu Chi-tunnlarna. Vi gjorde misstaget att bo på ett vandrarhem en bit utanför centrum. Turen vi bokat skulle avgå från centrum klockan 8 på morgonen, men vi fick rådet av tjejen i receptionen att åka från vandrarhemmet redan klockan 6 för att inte fastna flera timmar i rusningstrafiken. Vi följde hennes råd och kom fram i tid. Vi åkte därefter iväg med en stor buss fylld av turister. Vi fick en guide som konstant skämtade och sjöng covers. Däremellan berättade han lite om Vietnams historia, men det han berättade blev inte så sammanhängande och jag tappade ofta koncentrationen eftersom han pratade om så mycket annat däremellan.

   Vi kom fram till tunnlarna vid 11tiden och fick möjlighet att gå ner genom de små hålen i marken och hukandes ta oss genom några av de trånga tunnlarna i det över 250 km långa tunnelsystemet som användes av nordvietnameserna under Vietnamkriget. Vi fick se olika rum som använts och fällor som gillrats. Jag blev överraskad över hur intressant jag tyckte att turen var. Vietnameserna var verkligen listiga. Deras tortyrliknande fällor och hemliga gömställen i djungeln hade nog fått vilka soldater som helst att vända om och aldrig återvända!

   När vi började titta lite mer i detalj på vad vi tänkt göra i Vietnam och hur lång tid det skulle ta insåg vi att vi omöjligen kommer hinna med att åka till alla platser vi hade velat. Vi bestämde oss därför för att inte göra några stopp längs med kusten upp till Da Nang och flyga dit istället för att åka tåg i 18 timmar.

   Vi kom tillbaka till centrum igen vid 14-tiden och flyget skulle gå vid 21. Vi var tvugna att ta oss genom staden för att hämta våra väskor på vandrarhemmet och med tanke på hur lång tid det tog att åka genom staden bestämde vi oss för att åka ganska direkt. Vi kom fram till flygplatsen i ganska lagom tid. Jösses... Ett hett tips är att bo mitt i centrum om ni besöker Ho Chi Minh – om ni inte tycker om att sitta och titta på hur staden sakta kryper förbi genom en bilruta vill säga!

   Flyget var lite sent, men det tog under en timme att komma fram när det väl lyfte. Jag satt bredvid en vietnamesisk tjej, Anna/Truc Thanh, och vi pratade hela vägen. Vi bytte kontaktuppgifter och sa att vi skulle försöka ses igen under dagarna vi var i Da Nang eller Hoi An.

   Vi hade beställt upphämtning på flygplatsen och det var tur för även i Da Nang hade vi bokat ett boende en bit utanför staden. Vi kom fram närmare midnatt och vandrarhemmet var igenbommat, men en nyvaken medelålders man med håret på ända och ett stort leende kom och öppnade för oss när vi ringde på dörren. Han kunde ingen engelska men pratade ivrigt med oss ändå och visade oss till vårt rum.

 

Dagen därpå blev vi inbjudna att dricka te och kaffe med mannen och hans brorson. Brorsonen var trevlig och pratade bra engelska.

   Rummet vi bokat skulle ligga intill en strand. Vi gick dit med badkläderna i högsta hugg, men insåg att det inte direkt var någon badstrand vi bodde vid. Det var massvis med fiskebåtar och nät. Jag tog ett snabbt dopp, men sedan tog vi en taxi till Da Nangs turiststrand istället. Där var det väldigt fint och vi var där några timmar.

   Efter det vandrade vi till och över Da Nangs kända drakbro. Vi åt middag på ett nudelställe i stan innan vi tog en taxi tillbaka till vårt boende igen.

 

Vi hade enbart bokat 2 nätter i Da Nang eftersom inte visste om vi ville stanna i Da Nang eller Hoi An, som endast ligger ett par mil bort. Vi bestämde oss för att vi ville åka vidare till Hoi An och det ångrade vi verkligen inte!

   Vi packade ihop våra saker morgonen därpå, men begav oss först en sväng till Marble Mountains. Vi tog lokalbussen, som inte var speciellt lätt att hitta. Kvinnan som arbetade på bussen var helt tokig och tur var väl det för det var hon som hittade oss och inte tvärt om! Hon hängde över folk, hängde ut genom fönstren, gapade och skrek på folk som skulle av och på bussen. Hon hetsade oss att ställa oss vid utgången flera minuter innan vi skulle av. Bussen saktade in längs med motorvägen och vi fick hoppa ut medan den fortfarande rullade medan kvinnan viftade ilsket åt trafiken bakom att inte köra om bussen. För tänk vad många sekunder de skulle förlorat om de blivit omkörda!

   Det var inte långt till bergen från stället vi blivit avsläppta och ungefär 2 timmar efter att vi lämnat vandrarhemmet började vi gå upp för trapporna för att utforska området. Det fanns ett antal grottor i bergen, bland annat en ”Djävulsgrotta” och en ”Himmelsgrotta” där de hade massvis med statyer av plågade människor och djävulslikande monster respektive en staty av jungfru Maria. En grotta hade en stor Buddha i sig. Utöver detta fanns det ett flertal tempel och utkikspunkter uppe i bergen. I de större grottorna spelades stämningsfull musik, vilket gjorde upplevelsen ännu bättre. Jag hade inga direkta förväntningar på Marble Mountains alls, men jag blev mycket positivt överraskad.

   När vi utforskat hela området bestämde vi oss för att ta en taxi tillbaka till vandrarhemmet. Vi skulle därefter ta lokalbussen till Hoi An, men vi blev erbjudna taxi hela vägen för ungefär halva priset av vad det normalt ska kosta. Vi tackade glatt ja till erbjudandet och blev skjutsade hela vägen till homestayet vi bokat.

   När vi kom möttes vi av en mycket gammal gumma. Hon viftade åt oss att slå oss ner och vänta. Vi väntade i cirka 10 minuter medan hon lugnt satt och pratade i telefon. Därefter kom en kvinna på moped som sa att vårt rum inte var färdigt. Vi väntade ytterligare någon kvart innan den yngre kvinnan visade oss upp till deras arbetsrum/vardagsrum där de hade en säng. Hon ursäktade sig och sa på mycket knagglig engelska att de tyvärr inte hade något rum till oss, men att vi fick sova där för halva priset. Vi blev ganska förvånade över förslaget, men hade inte lust att bo mitt i deras arbetsrum... Kvinnan räckte mig en telefon med en annan kvinna på tråden som pratade engelska och som tycktes vara ganska upprörd över att vi inte ville stanna utan istället valde att avboka.

   Vi gick vidare till ett ställe som låg längre upp på gatan och som var mycket bra. Vi åt traditionell vietnamesisk mat på en restaurang precis vid floden i närheten av stället där vi bodde.

 

Vi tyckte verkligen om Hoi An, så det slutade med att vi stannade i 5 nätter där! Första dagen hyrde vi cyklar och cyklade cirka en halvtimme bort till stranden An Bang.

   På eftermiddagen cyklade vi in till den gamla staden med sina tusentals ljuslyktor.


Vi cyklade hem igen och åt åter mat på restaurangen intill floden där vi bodde. Det kliade till lite i min hals och jag fick typiskt allergiont i magen, men det skulle inte vara någonting i maten jag ätit. Det försvann i alla fall ganska snabbt med en allergitablett. Kanske hade de blandat någon sked någonstans eller stekt maten i samma panna som annat jag inte tålde?

 

På lördagen åkte vi på en organiserad tur till Ba Na Hills. Vi blev upphämtade på stället vi bodde och därefter åkte vi till kullarna. Vi åkte världens längsta kabinlift upp till toppen av bergen och stannade till vid The Golden Bridge.


Vi gick därefter vidare till en botanisk trädgård. Därefter tog vi en annan kabinlift vidare till en fransk by som byggdes under 1800-talet då Vietnam var en fransk koloni. Byn förstördes under något av alla krigen i Vietnam, men den håller nu på att återuppbyggas. I byn fanns även ett litet nöjesfält med bergochdalbana och diverse andra åkattraktioner i ett flera våningar högt spelhus. Det fanns även tempel, buddhastatyer, massvis med andra konstiga statyer, Moulin Rouge, en liten Notre Dame, restauranger... Ja, det fanns verkligen lite av varje där uppe ovanför molnen!

 
 Vår konstant leende guide visade oss runt och pekade ut vart vi skulle samlas. Han avslutade med att säga att ”om ni inte hittar mig, oroa er inte, njut av dagen så kommer jag hitta er sen!”

   Ingen tappade bort sig, även om ett colombianskt par var på villovägar ett tag. Vi åkte ner genom molnen och tillbaka till Hoi An.

   På kvällen var det helt tomt på restaurangen i närheten av stället där vi bodde. Vi åt vår middag men frågade därefter vart alla var. De berättade då att det var fullmåne och därmed extra mycket firande med ljus i gamla stan. Vi skydade oss att vandra in till staden och var där en stund på kvällen.

 
På söndagen hyrde vi åter cyklar. Vi cyklade in till den gamla staden och tittade i några av de historiska byggnaderna. Vi besökte några samlingshallar, ett gammalt familjehus och den japanska bron som byggdes i slutet av 1500-talet.


Hoi An var en viktig handelsstad som byggdes upp under 1400 – 1700-talet. I slutet av 1700-talet flyttades dock den mesta av handeln till Da Nang istället och den gamla hamnstaden lämnades i stort sett orörd.

 
Staden ”återupptäcktes” och rustades upp och nu finns det massvis med restauranger och butiker där. Det vimlar dessutom av konstnärer och skräddare och ingen trafik är tillåten i den gamla delen av staden. Det hindrar dock inte alla taxicyklar som kör runt som galningar med turister sittandes framför sig i rullstolsliknande stolar!

   Vi cyklade därefter till stranden igen och hängde där till solnedgången innan vi cyklade tillbaka till den gamla staden och åt en fantastisk middag på en grekisk restaurang. Så fick äntligen Hanna sin tzatsiki till slut!

 

På måndagen åkte vi på en organiserad snorklingstur till Cham Islands. Vi fick snorkla en stund vid ett korallrev och därefter åkte vi till en mycket fin strand. Vi fick lunch där och stannade i några timmar innan vi åkte tillbaka till Hoi An igen.

   Vi blev avsläppta i den gamla staden. Vi njöt av vår sista eftermiddag i Hoi An på ett café innan vi åt grekisk middag igen – man måste ju passa på! Tyvärr var det svårare att ta sig mellan Da Nang och Hoi An än vi trott att det skulle vara. Bussarna slutade gå redan vid 18, så vi hade inte möjlighet att träffa den vietnamesiska tjejen igen.

 

Igår gick vi upp tidigt och åkte på en guidad tur över bergen till Hue via Hai Van-passet.

   I Hue besökte vi den näst sista kejsarens grav, åkte en extremt långsam båt på Perfume River och besökte en pagoda. Därefter åkte vi in till centrala Hue och fick testa ett antal vietnamesiska smårätter. Guiden förstod min allergi och förklarade för personalen som också förstod och gjorde specialmat på små fat till mig så jag också kunde äta! Jag uppskattar verkligen så mycket att få möjlighet att prova den mycket allergiovänliga maten som erbjuds här!

   Mätta och glada åkte vi vidare till fästningen med det kejserliga palatset och den förbjudna staden inuti.


Vår guide tog oss runt och berättade en om Vietnams historia och om kejsarna som bodde där. Turen var lagom lång och det var intressant att höra.

   Efter det blev vi avsläppta utanför vårt vandrarhem i Hue medan de andra åkte tillbaka mot Da Nang / Hoi An.

   Vi möttes av nästan för trevliga tjejer i receptionen, om det nu är möjligt. De gjorde stora ögon när de såg att vi bara skulle stanna en natt, men när vi berättade vad vi besökt under dagen och frågade vad mer de rekommenderade oss att göra så skakade de vilt på huvudet och sa att vi gjorde bäst i att åka vidare. De var så roliga och vi hade kunnat stanna i Hue längre, om så bara för att hänga på vandrarhemmet med dem!

 

Idag tog vi bussen 4 timmar upp till den lilla staden Phong Nha Ke Bang. Här ska vi utforska grottor innan vi åker vidare mot Ha Long!

 

Hittills tycker jag att Vietnam skiljer sig en hel del från Thailand, Laos och Kambodja, som har varit mer lika varandra. Det känns mer välutvecklat här och inte lika fattigt. Jag tycker, utan att ha varit i Kina än, att det påminner om hur jag tror att Kina kommer att vara. Vietnam har varit kinesiskt i över 1000 år, så det är ju inte så konstigt att landet har påverkat Vietnams kultur väldigt mycket. Maten skiljer sig också en hel del från de andra ländernas och det vilar en smått unken lukt av rökelse och något annat jag inte kan sätta fingret på överallt.

   Jag har även lärt mig att ”100% plain milk” kan vara rosa och smaka jordgubb, att om man slår på och av vissa taklampor så ändrar ljuset färg var 3e gång ljuset sätts på och att ”old town” och ”hotel” uttalas nästan exakt lika dant – ”oh-taow” eller ”hoh-taow”!

   Som avslut måste jag också bara tillägga att tjejen i receptionen i Hue gjorde äggfria pannkakor till mig imorse!

 

Ha det fiint!

 

Kramar!!

 

 


Siem Reap och Phnom Penh

Måndagen den 1 april 2019

 

Vi kom fram till Siem Reap senare samma dag. Det satt en liten man i immigrationen och tog emot passen och visumansökningarna. Vi betalade och lämnade in våra pass och foton. Han skickade handlingarna vidare till en annan man och sa ”sista mannen kommer ropa upp er”. Han viftade i riktning bortåt rummet, dit vi fick gå och ställa oss i kö. Fascinerat kunde vi därefter se på hur våra pass och ansökningar skickades vidare till inte mindre än 12 olika personer som satt på en lång rad och ordnade med visumen! Alla hade de olika uppfifter som att kopiera passet, stämpla det gånger flera och... Jag vet inte vad för uppgifter alla hade ärligt talat! Den sista mannen bestämde sig mycket lägligt för att ta en liten paus innan han fortsatte arbeta. Under tiden han var borta samlades en hög av pass på hans plats medan kön bakom oss växte i samma takt. När han kom tillbaka blev det ganska rörigt när han med kraftig asiatisk brytning började ropa upp namnen på folk som inte kunde höra honom för att de stod så långt bak i kön. Han fick dock snart koll på i vilken ordning passen hade hamnat och vi fick våra pass med välstämplade visum i och kunde gå vidare.

   Vi slogs av den 38-gradiga värmen och fukten när vi lämnade flygplatsen. Vi åkte tuk-tuk till vårt vandrarhem och fick vårt rum. Rummet var litet och hade ett ensamt fönster som vette ut i en stenkorridor. Det hade även ett badrum utan någon som helst ventilation i. Det kändes som att stiga in i en ångbastu och i taket snurrade en fläkt i mycket maklig fart. Vi låg under fläkten och tog det lugnt resten av dagen.

   Jag har aldrig varit så varm som jag var den natten då vi sov i det rummet. Jag är inte den som brukar klaga på att det är varmt på natten. Tvärt om brukar jag sova med täcke året runt och stänger helst av fläkten på natten om jag får bestämma själv. Men i Siem Reap var jag helt dyngblöt av svett hela natten. Jag vaknade ungefär en gång i timmen och lakanen var då helt blöta.

  

Lite innan klockan 6 morgonen därpå blev det strömavbrott. Hanna och jag vaknade omedelbart när den lilla blåsten från fläkten försvann. Vi gick uppgivna ut i receptionen och satt där några timmar. Vi fick höra att strömmen inte skulle vara tillbaka förrän vid 17-tiden samma dag. Vi frågade om vi kunde uppgradera till ett rum med luftkonditionering, men de sa att de inte visste eftersom de inte kunde komma åt bokningssystemet i datorn. Vid klockan 10 stod vi utanför Burger King som precis skulle öppna. Vi satt där ett par timmar och njöt av deras luftkonditionering medan vi funderade på vad vi skulle göra näst. Hanna var fortfarande trött efter matförgiftningen och vi hade ingen lust att bege oss ut till templen i hettan.

   Det slutade med att vi bestämde oss för att boka ett annat rum med luftkonditionering och helt enkelt strunta i de nätterna vi redan bokat. Vi hittade ett fantastiskt hotell, seriöst det finaste stället jag bott på någonsin. Det kostade dubbelt så mycket som det andra rummet, men det var fortfarande mycket billigt. Vi hade luftkonditionering, ett kylskåp på rummet, varmvatten och mjuka sängar. Hotellet hade dessutom en pool och supertrevlig personal. Vi trivdes så bra att vi höll på att aldrig komma därifrån!

   Vi vilade upp oss en stund innan vi gick och hämtade våra väskor och checkade ut från det andra stället. Det kändes konstigt och lite dumt att checka ut efter bara en natt när vi bokat 5, men det var verkligen så himla skönt att komma till det nya stället!

   På eftermiddagen ordnade hotellet med en tuk-tuk-förare som tog oss till kontoret där man köper biljetter till det stora tempelområdet Angkor Wat. Om man köper sin entrébiljett efter klockan 16.40 så gäller den nästa dag med. Vi köpte en 3-dagarsbilett och åkte och tittade på solnedgången över templen.

 

Nästa dag när vi kom ner i receptionen var det en man som väntade på oss där – Hinda. Han bodde på hotellet och erbjöd sig att köra oss runt i tuk-tuk för ett väldigt bra pris. Vi tackade ja och det bar iväg.  

   Vi åkte först till själva Angkor Wat – ett väldigt tempel som byggdes i början av 1100-talet. Därefter åkte vi vidare till Angkor Thom, vilket är en stad med ett flertal tempel och andra byggnader som byggdes lite efter Angkor Wat. Där klättrade vi bland annat upp på templet Baphuon.


Vi åkte vidare till Ta Prohm, vilket är ett gammalt kloster och universitet. Ta Prohms ruiner är kända för eftersom de bland annat har varit med i filmer som Tomb Raider och Indiana Jones. Det var coolt att se hur de enorma träden vuxit och nestlat sig in bland ruinerna.

 

Dagen därpå fortsatte vi runt och tittade på andra tempel som låg lite längre bort. De har delat upp komplexet kring Angkor Wat i en liten och en stor runda. Den dagen tittade vi på templen som ingick i den stora rundan. Det var molnigt ute och vi kom igång tidigare på morgonen, så det var behagligt att vandra omkring den dagen. Vi var hemma redan vid 14-tiden och hängde därefter vid poolen och på rummet.

 

Nästa dag hade vi bestämt oss för att ta en paus från att titta på tempel och ruiner. Det skulle dessutom regna den dagen, så vi stannade kvar i Siem Reap och planerade en del inför resten av resan.

   Efter lunch åkte vi till ett ställe som heter The Art Box. De hade där målningar som målats med tekniker som gjorde att det såg ut som att man befann sig inuti målnigen när man tog foton framför dem.

   På kvällen gick vi på The Phare Circus. Jag rekommenderar verkligen er att gå på den cirkusen ifall ni någonsin åker till Siem Reap!

   The Phare Circus är en cirkus som kombinerar akrobatik med musik och konst. Föreställningen som vi var på gestaltade en mycket vacker berättelse om riset och om folket som odlade det. Det var mycket konstnärligt gjort då de kastade runt riset, målade figurer och symboler genom att strö ut det på golvet. Vid ett tillfälle lät de det falla likt ett vattenfall från taket. De som uppträdde var mycket skickliga på både dans, akrobatik och andra cirkuskonster. De spelade traditionell musik, dansade och en konstnär stod och målade tavlor på scenen samtidigt som showen pågick. Tavlorna såldes sedan efter showen. Det som gjorde det hela ännu bättre är att Phare Circus startat som ett projekt för att stödja ungdomar som lever under mycket svåra förhållanden. Intäkterna går till en stor cirkusskola dit barn och unga kan komma och lära sig cirkuskonster, dans och musik. De stödjer även ett flertal vanliga skolor ekonomiskt.

 

Dagen därpå hade jag bokat en heldagstur som kombinerade cykling på landsbyggden med ett besök på The Floating Villages. Hanna var inte så sugen på varken cykling eller flytande byar, så hon stannade hemma och slappade vid poolen istället.

   En minibuss kom och hämtade upp mig och därefter åkte vi och hämtade upp 4 australiensare i pensionsåldern. Vi åkte minibuss cirka en timme ut på landsbyggden. Vi fick sedan kliva av bussen och låna var sin cykel. Vi cyklade mycket långsamt fram i ungefär en halvtimme sammanlagt. Vi cyklade längs med grusvägar och stannade vid en lokal marknad. Vi gjorde därefter ett par stopp till och tittade på några hus, innan vi åkte vi vidare till de flytande byarna.

 

Byarna är inte direkt flytande just nu eftersom det är torrperiod, men det visste jag redan innan jag bokade turen. Jag tyckte ändå att det var spännande att få se husen som under regnperioden ligger mitt ute i flodens vatten.

   Vi åt lunch i ett av husen och åkte därefter båt längs med floden och ut på sjön Tonlé Sap, där det fanns ett annat litet samhälle bestående av hus som låg och flöt på vattnet. Guiden berättade att det var vietnameser som bodde i husen. Han berättade att de bodde i byn under våtperioden, men att de flyttade ut på sjön när det blev torrperiod. Han berättade att vietnameserna där använder sig av elektricitet för att chocka fiskarna till döds när de fiskar. På så sätt får de mycket fisk på kort tid, men det är mycket dåligt för vattenmiljön och det framtida fisket. Guiden berättade att fisket blivit en stor konflikt mellan folket i byarna och att det skapat splittring. De kambodjanska barnen går inte heller på samma skola som de vietnamesiska eftersom de privata aktörer som skänker pengar till byns skola inte vill bidra med pengar till de vietnamesiska barnen. Han berättade även att vietnameserna där börjar i skolan mycket senare, eftersom de stora delar av året bor så långt ut på sjön.

 

På onsdagen fortsatte vi att utforska tempel och ruiner. Vår käre tuk-tuk-chafför, Hinda, tog oss först tillbaka till Ta Prohm (Tomb Raider-klostret) eftersom vi gärna ville ha lite tid att utforska det mer innan det fylldes på med massvis med andra turister.

   Därefer åkte vi vidare till Banteay Srei, eller ”The Lady Temple”. Det byggdes cirka 300 år innan Angkor Wat och är känt för sina många snirkligt uthuggna stendekorationer.

   Vi åkte vidare till ett annat tempel och därefter hem igen. Vi var hemma tidigt och hängde vid poolen resten av dagen.

 

Nästa dag gick jag upp tidigt för att åka ut och rida. Jag ville se mer av landsbyggden och fick höra talas om ”The Happy Ranch” som erbjuder turridning. Jag hörde av mig till dem och fick veta att jag skulle vara den enda turisten som red den dagen. Jag skulle därmed få rida ensam med guiden – något jag då tyckte lät väldigt bra.

   Turridningen var... en väldigt blandad upplevelse. Jag fick rida en snäll men inte så väldresserad häst som hette Mary.

 

De första 2 timmarna av ridturen var bra. Vi skrittade längs med mer eller mindre trafikerade vägar och över fält. Vi besökte ett tempel och galopperade någorlunda kontrollerat ett par gånger. Den sista timmen bestod av... Ganska okontrollerad ridning.

   Min guides häst var mycket, mycket nervös. Den hoppade och studsade omkring när den skyggade för allt möjligt. Jag vet inte hur många gånger Mary studsade fram och i sidled när hon blev rädd för något, men det var inte i närheten av hur guidens häst höll på. Guiden var inte en så erfaren ryttare och vid ett par tillfällen började hans häst galoppera när hon blev rädd för något. Istället för att hålla in henne och återta kontrollen lät han henne bara fortsätta galoppera iväg mitt bland trafiken! Jag visste inte vad jag skulle göra. Min häst ville springa efter sin kompis och var omöjlig att hålla in. Hon galopperade i full fart för att komma ikapp. Gående fick hoppa åt sidan och trafiken styra undan. Vi fortsatte galoppera i snabb takt till hans häst blev rädd för något annat och tvärstannade så min häst gjorde det samma. Detta hände ett par gånger mot slutet av ridturen och jag skällde till slut på guiden för att han bara satte av. Vägarna var tungt trafikerade på sina ställen och det kändes inte bra att vi inte hade kontroll över hästarna...

   Det var med lättnad jag satt av och åkte hem till hotellet igen. Vi tog det därefter lugnt ett tag på hotellet, men än var dagens utmaningar inte över...

   På kvällen hade vi planerat att gå och titta på traditionell Apsara-dans på ett ställe nära vårt hotell. Innan dansen skulle börja serverades där en stor buffé. Med tanke på mina allergier och min föreställning om att alla blandar skedar flitigt på bufféer bestämde jag mig för att äta innan.

   Vi gick till ett av våra stammisställen och jag beställde en maträtt som jag ätit flera gånger där innan. Maträtten ska normalt inte innehålla jordnötter så de behövde bara exkludera fisksåsen för mig. Jag beställde och bad dem som vanligt att inte hälla fisksås på min mat. De nickade leende. Vi hade varit där ett par gånger tidigare, så jag var väl inte lika noga med att fråga om just jordnötter den gången. In kom maträtten, men med jordnötter i. Nötterna passerade som tur var inte säkerhetsnivå 1, genompetningen, men jag blev ändå lite skakad när jag hittade dem eftersom jag verkligen inte förväntade mig att hitta dem där. Det påminde mig om att jag måste fortsätta vara väldigt försiktig... Även mat som inte ska innehålla jordnötter, mat som jag ätit innan på ställen där jag redan frågat om maten flera gånger kan göra det. Kockarna verkar slänga i lite vad de har lust med och har för tillfället, så ingredienserna kan variera...

   Jag fick lite mat till slut och vi kom iväg till Apsara-dansen. Hanna fick prova diverse olika asiatiska grytor och sedan började den traditionella dansen.

 

Dagen därpå åkte vi på en organiserad tur och besökte ytterligare några tempel som låg några mil utanför Siem Reap. Det var bara en japan och vi som bokat turen och vi åkte först till några tempel. Därefter åkte vi vidare till Koh Ker – ett pyramidliknande tempel. Vi fick gå upp på toppen och titta på utsikten. Precis när vi kom upp började det regna. Regnet tilltog och vi hann bli ganska blöta på vägen ner innan vi kunde söka skydd inne i ett tempel nedanför.

   Regnet drog förbi
och efter en lunchpaus åkte vi vidare till Beng Mealea, eller ”Djungeltemplet” som det också kallas.

 

Jag tyckte att det templet var det coolaste av alla tempel vi sett hittills. Det var häftigt att vandra omkring på de träbryggor som byggts genom templet som nästan ätits upp av den omkringliggande djungeln...

 

Vår guide var duktig på engelska och väldigt trevlig. Han berättade om templen och en del om folktro.

  

Dagen därpå tog vi bussen cirka 7 timmar ner till Phnom Penh – Kambodjas huvudstad.

 

Igår åkte vi tuk-tuk ut till Choueng Ek, eller ”Dödens fält” som det också kallas. Vi tog en audiotur och vandrade omkring i det lilla naturområdet där tusentals människor brutalt slogs ihjäl och begravdes i massgravar under de Röda Khmerernas tid vid makten. Vi lyssnade till rösten på bandet som berättade om åren 1975 – 1979, då upp emot 3 miljoner kambodjaner, en fjärdedel av Kambodjas dåvarande befolkning, svalt ihjäl, dog av utmattning eller mördades under regeringens brutala försök att skapa ett kommunistiskt jordbrukssamhälle.

   Det tog ungefär 2,5 timme att lyssna på allt. De varvade fakta med berättelser från personer som hade tvingats arbeta under de slavliknande förhållanderna och berättelser från personer som själv varit Röda Khmerer. De berättade en del om landets historia för att man skulle få en djupare förståelse för hur folkmordet kunde ske och de berättade även en del om Pol Pot och hans bakgrund.

   Vi åkte därefter vidare till S-21 – ett av över 300 fängelser där tusentals människor torterades för att de skulle erkänna olika brott så att de därefter kunde avrättas. Även där hade de en mycket bra audiotur som tog ungefär lika lång tid att lyssna på som den på Dödens Fält.

   Vi fick besöka fängelset, se tortyrredskap som användts, lyssna på berättelser... På väggarna hängde tusentals fotografier av de många offren... Att vandra omkring på Dödens Fält och i S-21 fängelset var hemskt. Det som hände i Kambodja under Pol Pots regi var verkligen helt fruktansvärt. Så fruktansvärt att det nästan blir omöjligt att förstå och ta in...

   Utanför satt 2 av de enda 7 fångarna som kommit ifrån S-21-fängelset levande. Det kändes rörande att se dem i verkligheten och jag köpte den ena mannens bok.

 

Dagen därpå lämnade vi Kambodja och tog bussen österut till Ho Chi Minh i Vietnam. Det kändes sorgligt att lämna Kambodja. Det fanns så mycket att se och göra och vi trivdes verkligen här. Folket har varit med om så mycket, men ändå tycks alla ha ett leende på läpparna. Alla var så trevliga mot oss och det kändes verkligen som att folket gemensamt försökte bygga upp landet. Många av turerna använde delar av pengarna för att stödja och utveckla landet och så många av människorna jag pratade med verkar vilja göra något för att förändra och hjälpa sina medmänniskor. Jag tycker att det har varit väldigt rörande att se och få ta del av. Vi hade velat se mer av landet, men samtidigt är det så många platser vi vill besöka i Vietnam innan vårt flyg till Kina avgår den 22/4. Vi kände att vi behövde åka vidare, men jag hoppas att vi kan återvända till Kambodja någon gång i framtiden!

 

Idag har vi åkt buss i 7 timmar till Ho Chi Minh i Vietnam. Vi ska åka vidare mot Da Nang redan imorgon, men först ska vi utforska tunnelsystemet som byggdes under Vietnamkriget!

 

Hej svejs!

 

 


Mekongfloden, Luang Prabang och Vientiane

Torsdagen den 21 mars 2019

 

De följande två dagarna åkte vi slowboat fram på Mekongfloden.


De hade ett väldigt bra bokningssystem för båtarna. Verkligen. Man kunde boka båtturen via sitt vandrarhem eller lite var stans i staden. Man kunde även boka biljetter i förväg redan i Thailand, vilket han som hade vandrarhemmet i Chiang Rai försökte sälja till oss flera gånger när vi var där. Det fungerade som så att man fick en reserverad sittplats, men när man väl kom till båten var det först till kvarn som gällde. Vårt vandrarhem annonserade att de sålde säten längst fram i båten. De såg därefter till att vi kom dit redan klockan 10, fast båten skulle inte gå förrän vid 11.30. På så sätt fick vi våra platser där fram. Jag tycke synd om dem som kom dit i sista stund i lugn förvissning om att de hade reserverade platser. Vissa hade dessutom blivit lurade att betala mångdubbla priser av försäljare i Thailand för att få ”de bästa säterna”. Det var många upprörda miner när folk hänvisades till platser som var lediga och än mer upprörda miner när sätena dessutom tog slut. De som kom sist fick sitta på golvet utanför toaletten eller bak i maskinrummet. Inte så trevligt när man är inställd på att få sitta och titta ut över Mekongfloden i 6h...

   Själv satt jag och läste och njöt av se hur landskapet sakta flöt förbi längs med båtens sidor.

 

Dagen därpå gick vi upp tidigt. Vi bodde på ett vandrarhem precis vid floden i Pak Beng. Båten skulle gå klockan 9 den dagen, med med gårdagens platssituation i minnet började turister gå i klungor mot båten över en timme innan den skulle gå. Jag gick ner och paxade en plats till Hanna och mig. Det var en annan båt den dagen. Båten hade tyvärr höga kanter, vilket gjorde att man inte kunde se floden alls när man satt ner. Den var i alla fall lite större, vilket gjorde att alla fick en sittplats.

   Båtfärden flöt lugnt på i cirka 4h. Sedan hände något med båten. Den började driva baklänges på floden och besättningen började springa fram och tillbaka och skrika. Vi flöt förbi en liten by och några bybor kom snabbt till undsättning i sina små motordrivna kanoter. Några män tog tag i båtens rep och försökte förgäves få den att stanna. De kastade sig i vattnet och tappade repen. Båten flöt mot den steniga strandkanten. Den skrapade i kanten och några ur lokalbefolknigen på båten hoppade i land. En kvinna missade och hamnade i vattnet. Vi turister stod och höll i oss i relingen medan båten flöt vidare och undrade vad som stod på. Det kom fler bybor i kanoter till undsättning och till slut fick de stopp på båten och kunde binda fast den vid flodbanken.

   Vi befann oss då cirka 4h från Pak Beng och lika många timmar uppströms från Luang Prabang. Vi fick höra att det blivit fel på växelspaken så båten bara kunde backa, men att de skulle försöka åtgärda felet. Jag förberedde mig på en lång väntan, men så kom en liten gubbe åkande i en kanot – troligen byns mekaniker. Växelspaken fixades på mindre än en timme och vi kunde fortsätta vidare mot Luang Prabang. Trots stoppet kom vi fram ungefär på utsatt tid.

 

Dagen därpå tog vi det ganska lugnt. Vi gick upp till utkikspunkten över staden där de även hade ett tempel, men det var så disigt att att allt fick en gråaktig ton. Vi trodde att det berodde på att det var molnigt, men vi fick senare reda på att dimman egentligen var rök. Den här tiden på året kallas för ”burning season” här och lantbrukare eldar då på sina risfält för att göra marken bördig inför nästa skörd. Dessutom bränns skogsområden av för att skapa nya risfält under samma tid på året. Det förklarade de många bränderna vi sett på vår färd genom Laos och varför det alltid tycktes lukta rök...

   På kvällen gick vi en sväng till en nattmarknad. Jag fascinerades bland annat av smycken som gjorts utav bomber. Mellan år 1964 och 1973 släppte USA cirka 2 miljoner ton bomber över Laos. 2 miljoner ton! Det är helt sjukt mycket bomber! Man uppskattar att ungefär 30% av bomberna inte utlösts och hittills har bara någon procent av dessa odetonerade bomber undanröjts. Röjningsarbetet väntas pågå över 100 år till. Det förklarar varför de hade toaletter med jämna mellanrum på The Gibbon Experience – man går ju inte gärna av stigen för att kissa med den vetskapen...

   Jag köpte inga smycken, men däremot köpte jag en klänning och åt äggfria kokospannkaksbollar.

 

Dagen därpå tog vi en tuk-tuk till Kuang Si Waterfalls.

 

Turkost vatten föll i etapper i ett område där man fick gå omkring. På vissa ställen fick man bada och på ett ställe kunde man simma in under ett litet vattenfall. Jag fick känslan av att kliva in i någon form av vattenpark – som om stället var konstgjort istället för skapat av naturen.

   Vi vandrade upp på en liten stig som tog oss upp ovanför det högsta vattenfallet och sedan tillbaka igen. De hade även en park intill där de hade björnar som nyvaket började röra på sig när turisterna började strömma in.

   Resten av dagen hängde vi på ett café i stan.

 

Dagen därpå gick vi åter upp tidigt och åkte ut till ett lokalt risplantage.

 

Här i Laos äter de ”sticky rice”, vilket är ett särskilt klibbigt ris, 3ggr/dag. De formar riset till bollar som de doppar i såser eller äter som tillbehör. Stället vi åkte till heter Living Land Farm och där visade de oss hur man sådde riset, skördade det, förberedde och lagade det i 13 steg. Vi fick se och testa på alla steg.

   De började med att dela ut stråhattar och visade oss därefter hur man med hjälp av salt och ett flytande ägg kan separera de bra riskornen från de dåliga. Vi tog med oss de bra kornen ut på risfältet och fick kliva ner i knädjup lera för att sprida ut kornen. Vi fick fortsätta vidare till ett ställe där de små risplantorna redan vuxit ett tag och därmed var redo att planteras om. Vi fick plocka de små plantorna och därefter gå vidare till ett ställe där de plogade med hjälp av vattenbufflar. Vi fick gå efter buffeln och testa hur man gjorde.

 

Efter det planterade vi om de små risplantorna vi nyligen plockat. Plantorna skulle därefter stå och växa i 4 månader, men de tog oss vidare till ett ställe där riset redan var redo att skördas. Vi fick skära av riset med traditionella knivar. Därefter fick vi prova att slå riset, separera det och se på hur de bankade riset för att få ut riskornen. En kvinna kom och visade hur man separerade ut de användbara riskornen och sedan fick vi se hur de ångkokade riset för att skapa sitt traditionella ”sticky rice”. Vi fick även testa att pressa sockerrör på gammaldags vis, smaka på den söta saften samt se hur några äldre män flätade figurer och stråhattar.

   Turen avslutades med att vi fick smaka på lite olika risprodukter. Turen var väldigt välplanerad och det var intressant att få se hur de gör. Tänk så mycket arbete det är och så många steg det är för att få lite ris!

  

Dagen därpå åkte vi minibuss cirka 14 mil upp till Nong Khiaw. Resan tog cirka 4 timmar och en stor del av vägen bestod av grusväg.

 

På lördagen åkte vi på en tur som tog oss till en vandring som kallas ”100 Waterfalls Trek”. Med på turen var 2 franska killar och en kille från Österrike, förrutom guiderna och vi. Vi åkte båt i cirka en timme till en by där en lokal guide mötte oss. Därefter vandrade vi en kort bit till vattenfallets början. Vi fortsatte därefter vår vandring upp lägs med och genom vattenfallet. På några ställen hade de satt upp stegar för att man skulle kunna ta sig fram och upp.

 

Någon timme senare var vi uppe på toppen och vi fick stekt ris inrullat i bananblad. Därefter fick vi gå ner på en väg bredvid vattenfallet.

   Vi gick tillbaka till byn och åkte därefter båt till en grotta i närheten av Nong Khiaw. Vi fick låna pannlampor och gå in i grottan. Det fanns massor med Buddhastatyer vid grottans öppning. Vi fortsatte inåt och fick krypa fram på ett ställe, men vi kunde inte gå allra längst in eftersom hålet var för litet för de flesta av gruppens medlemmar att komma in genom. Hanna och jag gick tillbaka till utgången medan killarna och guiderna roade sig med att krypa omkring i olika hål en stund till.

   På kvällen mötte vi upp killarna och åt middag tillsammans. Jag gick därefter med dem till en bar där de tänkt spela boule. Vi hittade dock inte till boulebaren, utan gick istället in på en lokal karaokebar. Vi tog en dricka medan gästerna turades om att sjunga – somliga hellre än bra kan man lugnt säga.

 

Dagen därpå tog vi bussen tillbaka till Luang Prabang och tog det bara lugnt på eftermiddagen.

 

På måndag morgon gick jag till ett ställe som heter ”Big Brother Mouse”. Det är ett ställe dit folk kan komma för att lära sig engelska. Stället drivs av volontärer och turister och vi fick reda på att det fanns genom att prata med en liten kille som stod på nattmarknaden. Han hade en tröja där det stod något i stil med ”hjälp mig förbättra min engelska genom att prata med mig”. Han berättade om organisationen och sa att han skulle få en gratis engelskabok ifall vi gick dit. Vi sa att vi skulle försöka gå dit och han gav oss sitt nummer så de ska veta vem som ska få boken sedan.

   Väl där fick jag prata med en 20årig tjej som berättade att hon ursprungligen är från landsbygden, men att hon numera bor i staden och arbetar som servitris. Hon berättade även att hon pluggar med hopp om att kunna bli sjuksköterska en dag. Hon var ganska duktig på engelska och det var trevligt att prata med henne. Hon var dock tvungen att gå efter ett tag eftersom hon skulle starta sitt skift på restaurangen.

   Därefter fick jag prata med en 21årig kille som presenterade sig som ”King-Kong”. Han berättade att han arbetar som vandringsguide. Han pratade flytande engelska och det var väldigt spännande att kunna fråga honom om saker. Han berättade en hel del om sitt liv och om landet. Hans berättade att hans föräldrar är risodlare, som så många här i landet där mer än 2/3 av befolkningen bor på landsbygden. Han berättade även att han har 10 syskon och att han varit munk under cirka ett år.

   På eftermiddagen åkte Hanna och jag båt cirka 2 timmar upp på floden till Pak Ou Cave – en grotta med massvis med buddistiska och hinduiska statyer inuti. Vi åkte därefter tillbaka och tog nattbussen ner till huvudstaden Vientiane.

   Nattbussen vi åkte var ett äventyr i sig. Istället för vanliga säten hade den som små våningsängar där de som var lite kortare än jag kunde sträcka ut sig. Jag fick överslafen i sängen i bussens mittgång. Jag spände fast mig och la mig ner medan busschauffören till en början körde som en galning på de kurviga vägarna. Efter ett tag stannade han och några av passagerarna började leta efter saker i buskarna utmed vägkanten. De letade en bra stund och vi alla turister var mycket nyfikna på vad det var de letade efter. Vi åkte slutligen vidare utan att få reda på om de hittat vad de sökte.

   Resten av färden gick lugnare och jag lyckades sova ganska bra den natten.

 

Cirka 11 timmar senare kom vi fram till ett regnigt Vientiane. Vi tog en tuk-tuk till vandrarhemmet, men det skulle dröja många timmar innan vi fick komma in på rummet. Solen tittade fram och vi bestände oss för att åka på en liten rundtur i staden medan vi väntade på att få komma in i rummet.

   Vi tog en tuk-tuk som körde oss runt till några olika tempel och till stadens Triumfbåge. Man märker verkligen att Laos har varit franskt innan. Det finns ofta information på franska och det säljs baguetter i varje gatuhörn. Största delen av turisterna här är också franska skulle jag säga, så man hör franska vart man går.

   Hanna har pratat om att hon är så sugen på grekisk mat hela resan och på kvällen hittade vi en restaurang som serverade grekisk mat. Tyvärr blev hon helt plötsligt mycket illamående i väntan på maten och kunde inte äta den. Hon började kräkas en stund senare...

 

Dagen därpå åkte jag till Buddhaparken som Vientiane är känd för.


Vi hade gjort upp med tuk-tuk-föraren från dagen innan om att han skulle hämta upp oss klockan 9. Hanna kräktes ett flertal gånger under natten och kunde inte följa med, men eftersom vi bokat flyg ner till Kambodja dagen därpå så det fanns ingen annan dag vi kunde åka dit tillsammans på...

   Buddhaparken har hundratals både buddistiska och hinduistiska statyer. Statyerna ser väldigt gamla ut, men det är de egentligen inte eftersom parken och statyerna började byggas 1958.

   Jag vandrade runt i parken i cirka en timme och åkte därefter tillbaka till vandrarhemmet där jag satt och läste resten av dagen.

 

Idag gick vi upp vid 05 för att flyga ner till Siem Riep i Kambodja. På så sätt besparar vi oss en cirka 24 timmars lång bussresa ner genom Laos. Vi sitter nu på flygplatsen i Pakse och väntar på vårt anslutande flyg. I Siem Riep ska vi bland annat utforska tempelområdet Angkor Wat och jag ska troligen ut och cykla.

 

Det känns lite sorgligt att lämna Laos för vi har verkligen tyckt om landet. Alla har varit så trevliga och det har varit en vädigt avslappnad stämning hos folket. Ibland är det lite väl avslappnad stämning på nivån att man ursäktandes får väcka personal som ligger och sover och fråga ifall det är öppet ifall man vill köpa något i deras affär eller servering. Folk har dessutom generellt pratat mycket bättre engelska än i Thailand, det har varit enklare för mig med maten och naturen är väldigt vacker. Synd bara att de eldat så förskräckligt under tiden vi har varit här!

                                             

Kramar på er!!

 

 


Chiang Mai, Chiang Rai och Huay Xai (Bokeo)

Lördagen den 9 mars 2019

 

Vi tog nattbussen upp till Chiang Mai. Vi bokade via vårt vandrarhem och då ingick det att vi skulle bli upphämtade från vandrarhemmet. Tidigare har vi blivit hämtade av en minibuss, men den här gången kom två killar på moped och hämtade oss. Kvinnan på vandrarhemmet vinkade glatt hejdå och vi fick hoppa upp där bak på mopederna med våra stora ryggsäckar. De sicksackade sig därefter fram på gatorna och jag var ganska lättad när jag fick hoppa av. Det kändes jätteklumpigt att åka med en så stor ryggsäck på sig!

 

Dagen därpå kom vi fram till Chiang Mai. Vi blev avsläppta utanför vårt vandrarhem och insläppta direkt. Vi sov en stund och gick därefter ut på stan för att boka en vandringstur inför morgondagen.

 

Dagen därpå bar det upp i bergen. Vi stannade vid en by och började vår vandring med att korsa en bro byggd av bambu där det saknades räcken på vissa ställen. Därefter gick vi över risfält och fortsatte upp i bergen. Vi vandrade ungefär 14 kilometer den dagen och stannade vid 3 olika vattenfall som vi kunde bada i. Därefter fortsatte vi vår vandring upp, upp, upp. Enligt väderprognosen var det 37 grader i Chiang Mai, men några grader svalare uppe i bergen. Vandringen var ganska ansträngande, men det blev väldigt behagligt framåt eftermiddagen.

   Framåt 17-tiden kom vi fram till stugorna uppe på berget som vi skulle sova i. Jag fick laga min egen thai-mat över elden och kunde därför rädda den från ostronsås och ett par andra mystiska ingredienser utan innehållsförteckning.

   Vår grupp bestod av en familj från Québec, en fransk och en skotsk kille, våra guider och vi. Vår guide var uppväxt i en by längre bort och tillhörde därmed Karenfolket som bor i bergen och härstanmmar från Kina och Myanmar. Det var hans vänner som startat familjeföretaget och på kvällen kom flera av deras kusiner och hjälpte till med att bland annat laga mat. En av dem hade med sig ett klassiskt stränginstrument och spelade och sjöng låtar på thailändska som handlade om folket i bergen. Emellanåt spelade han några melodier på engelska, bland annat”today, we visited a waterfall. Tomorrow we visit a waterfall” om och om igen blandat med lite ”happy birthday to you”.

   Vi satt och lyssnade och spelade kort medan vi tittade ut över dalen under oss. När vi vandrade passerade vi många ställen där det tidigare brunnit och det hade brunnit alldeles intill stugorna där vi bodde någr veckor tidigare. På håll kunde vi se hur det brann i skogen på andra sidan dalen. Elden var dock långt borta och den verkade inte bekymra våra guider alls.

 

Följande dag vaknade vi tidigt. Vi trodde att vi skulle börja gå tidigt på morgonen eftersom det under natten är ungefär 18 grader och därmed väldigt behagligt vandringsväder under förmiddagen. Vår guide tittade på oss som om vi var helt från vettet. Han sa att det var på tok för kallt för att bada i vattenfallen om vi skulle börja gå tidigt på morgonen. Vi började därför gå vid 10-tiden och genomförde den största delen av vandringen under dagens varmaste timmar.

   Först vandrade vi ner till en närliggande by.

 

Vår guide berättade lite om livet i byn och visade oss runt. Byborna ignorerade oss och det kändes väldigt skönt att bara få vandra genom byn och titta, utan att det kändes som en turistattraktion.

   Därefter vandrade vi vidare till ett vattenfall som man kunde gå in under.


Efter det återstod det bara någon timmes vandring tillbaka till byn som vi startat vid. Totalt vandrade vi ungefär 10 kilometer den dagen.

   Under vandringen såg vi ett antal olika spindlar och guiderna såg även 3 stycken ormar, varav en kobra som snabbt slingrade sig in i sitt hål. Istället för att akta sig för ormarna slängde sig vår ena guide efter dem och försökte fånga dem. Han blev mycket missnöjd över att de kom undan medan vi i gruppen blev väldigt lättade.

   Därefter bar det av tillbaka till Chiang Mai och vi fick säga hejdå till gruppen. På kvällen testade vi att äta ”mango sticky rice” till efterätt. Det är en väldigt känd efterrätt här och innan vi åkte skämtade vi om att jag i alla fall kan leva på det om det inte fungerar för mig att äta övrig thai-mat.

 

Dagen därpå gick vi upp tidigt för att ta den lokala bussen upp till Chiang Rai. Bussen vi tänkt ta var dock full, så vi fick vackert sitta ner och vänta i 2h på nästa buss. Vi kom fram till staden framåt eftermiddagen och hade lite problem med att hitta till vårt vandrarhem.

   Vi har blivit väldigt bortskämda med att det alltid har funnits någon som väntat vid bussen eller att vi kan be första bästa tuk-tuk-förare att ta oss till vårt vandrarhem. När vi visade upp adressen i Chiang Rai var det dock ingen som visste vart vårt vandrarhem låg. Tuk-tuk-förare efter tuk-tuk-förare skakade på huvudet och sa att vi fick hitta någon annan som kunde köra oss. Till slut hittade vi i alla fall en äldre man som visste vart gatan med vårt vandrarhem låg. Han körde dit och körde ett par varv runt kvarteret innan han gav upp och bad oss kliva av.

   Hanna satte sig ner och väntade med väskorna medan jag gick runt kvarteret igen och frågade mig fram efter vandrarhemmet. Vandrarhemmet verkade inte existera och jag återvände något uppgiven till Hanna. Jag frågade en sista person om vart det låg och då skrattade han och sa ”men, det ligger ju där!”. Han pekade cirka 5 meter framför mig – mitt emot stället där Hanna satt och väntade! Vandrarhemmet hade seriöst den minsta skylten jag sett! Vi fick oss i alla fall ett gott skratt när vi korsade den lilla vägen och äntligen kunde checka in.

   På kvällen gick vi en kort bit för att köpa lite snacks inför morgondagen. Vi kom ut på en större gata och såg att en folksamling hade samlats vid en stor gyllene klocka. Precis när vi kom dit slog klockan 20. Klockan började då spela musik, ändra färg och saker inuti den började röra sig. Turisterna stod och fotade och filmade. Tydligen hade vi av en slump lyckats gå förbi en av stadens huvudsakliga turistattraktioner.

 

Nästa dag åkte vi ut till ett elefantcenter. Stället vi besökte tar hand om elefanter och försöker få dem att bli vilda igen. De öppnade först ett center i Kambodja, men för cirka 2 år sedan öppnade de även i Thailand. För tillfället har de 5 elefanter som de arbetar med. Centret är byggt mitt i en park där elefanterna får röra sig fritt, vilket gör att elefanterna har en stor yta att röra sig på och besökarna kan se på elefanterna från mitten.

   Vi fick gå ut i parken och sitta och titta på elefanterna på håll.


Våra guider berättade om elefanterna och elefantindustrin i Thailand. De berättade även att de har 3 olika platser där de försöker rehabilitera elefanterna och att stället vi besökte var det första steget. De berättade att elefanter som arbetat länge inte vet hur de ska bete sig när de blir släppta på alltför stor yta. De berättade att elefanterna går vilse och att de blir mycket stressade av att bryta sina gamla vanor helt. En av elefanterna kunde till exempel inte äta gräs när den först kom dit eftersom den endast blivit matad med annat när den arbetade. På grund av detta handmatade de fortfarande 3 av elefanterna varje dag för att bibehålla några av deras vanor så att de ska känna sig trygga.

   Det finns möjlighet att stanna på centret och volontärarbeta och på eftermiddagen fick vi möjlighet att testa på vad volontärerna gör. Vi åkte först en kort bit och fick såga ner var sitt bananträd. Bananträden lastades därefter på ett flak och vi åkte tillbaka och sågade dem i bitar för att kunna mata elefanterna med på eftermiddagen. Vi fick därefter följa med en av guiderna och skotta lera och plocka elefantbajs. Vi blandade bajset med lera och vatten och kletade därefter sörjan på träd för att inte elefanterna ska gnugga sig mot dem och på så sätt fälla alla träden i parken. Hanna och jag var sedan de enda besökarna som stannade kvar över natten.

 

På tisdagen släppte de på elefantcentret av oss utanför The White Temple, eller Wat Rang Khur.


Det var ett gammalt tempel som var i behov av renovering då en konstnär köpte templet. Han rustade upp det och gjorde om det till något slags konstprojekt/utställning. Templet var väldigt coolt. Det var som ett buddistiskt tempel, men det fanns massvis med konstiga figurer överallt. Inuti fanns en stor buddhastaty och väggmålningar av bland annat Pokémon, Sailor Moon och Ninja Turtles.

   Vi kom dit ganska tidigt på morgonen, men det dröjde inte länge innan templet fylldes av folk. Vi åkte därifrån och tog det lugnt i stan resten av dagen.

   På kvällen gick vi en sväng till en kvällsmarknad. Det var väldigt lugnt och skönt på marknaden och vi kunde gå runt och titta utan att några försäljare var på oss. Det var snarare tvärt om. Jag hittade en kjol som jag ville prova, men försäljare ville inte låta mig prova den utan bad mig lämna affären. Mycket märkligt...

   Vi gick förbi en bar och såg att 3 av guiderna på Elefantcentret var där. De hälsade glatt och undrade om vi ville göra dem sällskap. Det ville vi och vi satt och pratade med dem en del under kvällen. Två av dem hade studerat engelska som huvudämne på universitetet och det var därför möjligt att verkligen prata med dem. Det var intressant att höra dem berätta om hur det är att leva i Thailand. Den ena tjejen drog sig inte för att prata om politik och det var spännade att höra vad hon tyckte och tänkte. Det var meningen att det skulle hållas ett val här den 24/2, men valet skjöts upp en månad. Ingen vet ifall det kommer bli val nu i mars, men tjejerna vi pratade med trodde i alla fall att det skulle hållas ett val ganska snart.

   Vi avslutade kvällen med att spela en omgång biljard med dem som Hanna och jag förlorade.

 

Dagen därpå gick vi åter upp tidigt. Med buss, tuk-tuk och därefter buss igen tog vi oss över gränsen till Laos. Vi utnyttjade våra thailändska visum till max och lämnade Thailand dagen då våra visum skulle gå ut. Med 1,5 miljoner kip i väskan åkte vi vidare mot Huay Xai med minibuss. De borde seriöst stryka några nollor från sina pengar! Det gick väldigt smidigt att ta sig över gränsen och vi var i Huay Xai redan vid lunchtid. Vi tog oss till kontoret för The Gibbon Experience, som vi skulle åka ut på dagen därpå. Efter det tog vi det bara lugnt och njöt av utsikten över Mekongfloden från vandrarhemmet där vi bodde.


På torsdagen var det dags att bege sig ut på The Gibbon Experience, vilket är en av de saker vi först tittade på och bestämde att vi ville göra på vår resa.

   Gibbonaporna är utrotningshotade, bland annat till följd av tjuvjakt. 1996 påbörjades arbetet med att bygga linbanor och världens högst belägna trädkojor. Tjuvjägare anställdes som guider och pengarna som projektet drar in går till att bevara naturen i området, förhindra tjuvjakt samt till lokalbefolkningen.

   I tre dagar åkte vi linbanor över djungeln och bodde 2 nätter i ett trädhus cirka 30 meter över marken.

   Vi åkte från kontoret på morgonen den första dagen. Det tog ungefär 2 timmar att åka ut på lansbyggden och upp i bergen i Nam Ha National Parc. Därefter vandrade vi några timmar och åkte ett par linbanor för att komma till trädhuset där vi skulle bo.


För att komma in i huset fick man åka en kortare linbana och landa på en plattform i trädhuset.

   Vi hamnade i samma trädhus som 2 andra tjejer från Sverige; Madeleine och Milena, en tysk tjej; Julia och en holländsk tjej; Suzanne. Vår guide var snäll och rolig och han pratade bra engelska. Vi trodde först att han skämtade när han sa att han skulle ta linbanan tillbaka till en av stugorna vi vandrat förbi under dagen och lämna oss ensamma uppe i trädhuset över natten. En av tjejerna frågade vad vi skulle göra ifall det hände någonting, eftersom det varken fanns täckning på mobilerna eller något annat sätt att kontakta omvärlden. Vår guide svarade enkelt att vi inte kunde kontakta någon. Jag önskade en stund att jag lagt vägen tillbaka till byn på minnet... Vår guide åkte därefter iväg i linbanan och lämnade oss där.

   Vi hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Vi såg några langurer (apor) och jätteekorrar. Vi fick massor med traditionell mat från Laos och satt och pratade.

 

Vi vaknade upp till djungelns alla ljud, blandat med gibbonapornas speciella sång. Jag låg och såg på hur det ljusnade och spanade efter aporna. Våra 2 guider kom åkandes med vår frukost ett par timmar senare och efter frukost bar det av.

   Vi vandrade, åkte linbanor över skogen och besökte de andra trädkojorna. Den längsta linbanan var 520 meter lång och som högst åkte vi cirka 150 meter upp över skogen med en hastighet av cirka 60 km/h. Mitt ben är fortfarande svullet efter kraschlandningen på linbanan i Thailand, men på de här linbanorna kraschlandade man inte alls. På de flesta ställen var det svårt att komma hela vägen fram innan man stannade och man fick därför vända sig om och dra sig fram den sista biten. Man hade även en broms att använda ifall man närmade sig plattformen alltför snabbt.

   Det jag tyckte var allra häftigast var att besöka den trädkojan som byggts högst upp. Man åkte linbana ut över en djup dal och in i kojan som låg cirka 40 meter upp i luften.

 

Vi stannade där ett tag och fikade innan det var dags att bege sig tillbaka till vår trädkoja för att äta en sen lunch. När vi kom tillbaka den dagen såg vi gibbonapor hoppa i träden en bit bort.

   Efter lunch fick de som ville fortsätta åka linbana och vandra, men Hanna, Julia och jag stannade kvar i trädkojan. Jag tyckte väldigt mycket om att bara vara där uppe bland grenarna och ville få tid att bara vara där lite...

   Jag skulle också vilja nämna att det var väldigt häftigt att duscha där. De hade byggt badrummet lite avsides, så man stod och duschade med bara djungeln framför sig och vattnet droppandes ner likt regn över träden under.

 

Imorse vaknade jag vid 5.30 av att ett träd eller en stor gren brakade ner någonstans i skogen. Det var ändå snart soluppgång, så jag låg vaken och lyssnade på alla ljud. Gibbonaporna sjöng väldigt nära, men vi kunde inte se dem.

   Efter frukost var det dags att lämna trädkojan. Vi åkte en del linbana och vandrade sedan tillbaka till byn där minibussarna kom och hämtade oss och tog oss tillbaka till Huay Xai.

   Vi stannade vid Gibbonkontoret tillsammans med våra nyfunna vänner en stund efter att vi kommit tillbaka. De hade soffor och gratis kaffe – enkla saker som verkligen uppskattades så mycket av oss alla.

   Resten av dagen har vi tagit det lugnt på vårt vandrarhem och jag har suttit och skrivit en stund. Nu på kvällen har gänget som stannade kvar i Huay Xai varit ute och ätit middag tillsammans. Det finns inte så mycket att göra här, utan de flesta som kommer hit gör det för att åka ut på The Gibbon Experience, eller möjligen som ett stopp på vägen mellan Laos och Thailand.

 

Imorgon ska vi hoppa på en så kallad ”slowboat” för att åka på Mekongfloden österut till Luang Prabang. Resan kommer ta 2 dagar och vi kommer sova över i Pak Beng på vägen. Väl i Luang Prabang väntar vandring till vattenfall och säkert mycket, mycket mer.

 

Kraaaamar


 

Ao Nang (Krabi), Khao Sok och Bangkok

Onsdagen den 27 februari 2019

 

På lördagen åkte vi på en tur till James Bond Island. Vi satt och väntade utanför vårt vandrarhem, som överenskommet, i ungefär 40 minuter. Därefter ringde vi till turistbyrån som sållt resan och de sa då att vi skulle komma ner till turistbyrån istället. Vi gick dit och blev skickade till ett annat ställe där det var fullt med turister. De sorterade turisterna i olika grupper och alla fick var sin klisterlapp med en viss färg på. Därefter fick alla med samma färg gå till samma minibuss. Ibland får jag verkligen känslan av att jag är på en klassersa där turguiderna/busschaufförerna är lärare som ansvarar för att alla kommer med.

   Vi åkte därefter  minibuss upp till Phang-nga och ut i bukten i en av deras traditionella long tail-båtar. Vi stannade först till på ett ställe där några i gruppen fick paddla kajak i cirka en halvtimme. Därefter åke vi vidare till ön där man kan se James Bond island.


Efteråt åkte vi och lunchade i en fiskeby. Vår grupp bestod av 4 läkarstudenter från USA, 2 italienska tjejer och vi, så det var en trevlig grupp. Efter lunch åkte vi vidare till en tempelgrotta med en stor liggande Buddha i. Utanför fanns det apor och massa skyltar att man inte skulle mata aporna. På andra ställen stod det att man skulle mata aporna. Lite förvirrande alla apdjur?

   Hanna började känna sig dålig den dagen... På kvällen fick hon feber...

 

Dagen därpå hade Hanna feber och var mycket förkyld. Hon uppvisade ganska typiska influensasymptom, stackarn. Hon låg och sov i stort sätt hela dagen. Jag gick till stranden en stund och satt därefter och läste.

 

På måndagen verkade det som att vi skulle få vara kvar i Ao Nang ett litet tag. Jag bestämde jag mig för att försöka göra lite saker som Hanna ändå inte var så pepp på att göra under tiden hon vilade sig. Jag gick därför upp tidigt och gick ner till stranden för att försöka ta en båt till Hong Island för att paddla kajak. Jag hade pratat med dem som sålde båtbiljetter dagen innan och de sa att det inte brukade vara några problem att ta båten självständigt till Hong Island, men att man behövde vara 6 personer. De sa att många ville åka dit och att jag bara kunde sitta och vänta på att en båt skulle fyllas. Så var det dock inte den dagen...

   Jag satt och väntade en timme, men inte en enda människa verkade vilja åka till Hong Island. Till slut gick jag och pratade med några olika turistbyråer, men alla dagens turer till Hong verkade redan ha åkt. På den sista byrån jag gick till frågade säljaren dock om jag ville åka nu direkt. Jag svarade glatt ja och han ringde då ett hetsigt samtal och skrev ett litet kvitto där han skev upphämtning kl 8.30. Klockan var då 9.20, men han sa att gruppen inte hade åkt än. Han sprang därefter iväg och viftade åt mig att springa efter. Han hoppade på sin moped och tecknade åt mig att hoppa på bakom. Vi åkte därefter i snabb fart mot en av grannstränderna där vi fann en turistgrupp som precis skulle gå ombord på en long tail-båt för att åka. Så tack vare den snälla försäljaren kom jag iväg till Hong Island den dagen ändå!

   Vi åkte först till den berömda lagunen, där vi fick bada en stund. Därefter bar det vidare till ett ställe där man kunde snorkla och därefter till en strand där gruppen lunchade. Därefter åkte vi tillbaka till Hong Island för att paddla kajak.

   Jag träffade en vältränad fransk familj där 2 i familjen arbetade som gymnastiklärare. De var udda till antalet och en av gymnastiklärarna erbjöd sig att paddla med mig. Vi paddlade iväg till lagunen igen, som nästan var helt vattentom på grund av att tidvattnet vänt. Familjen fick därefter för sig att paddla runt hela ön. Vi hade ingen aning om hur stor ön var, men man kan ju alltid vända om efter halva tiden om det inte verkar som att man kommit mer än halva vägen.

   Vi paddlade runt ön i ganska snabb fart och hade därfter en stund över då vi kunde vandra runt på naturstigarna på ön innan vi åkte hemåt igen.

  

Dagen därpå åkte jag på en halvdagsutflykt till en äventyrspark där man kunde åka linbana och klättra på en höghöjdsbana. De hade byggt 4 olika banor utmed ett berg, så man kom längre och längre upp och fick väldigt fin utsikt över regnskogen på sina ställen. Banorna var inte så svåra, men jag lyckades slå mig ganska ordentligt när jag krashlandade efter första linbanan. De hade en kudde som skydd på plattformen där det var tänkt att man skulle landa... Där landade dock inte jag. På något sätt lyckades jag hamna snett, missa plattformen och i hög hastighet slå i smalbenet i den utstickande kanten där det inte fanns någon kudde. Mitt smalben svullnade upp så det seriöst såg ut som att jag hade en tennisboll under huden ett tag! Guiden vi klättrade med blev förskräckt och sa att de skulle ta mig till sjukhuset. De tjatade om att jag skulle träffa en läkare och det kändes då väldigt bra att kunna säga att jag själv är läkare och att det inte behövdes. De började då skratta istället och gav mig en påse is.

   Vi klättrade därefter vidare och guiden åkte före mig på linbanorna och såg till att jag inte krashlandade fler gånger. Jag tror jag hade lite för långa ben för linbanorna här!

   På kvällen kom min klasskompis Eda och hennes bror, Martti, hit och vi gick ut och åt tillsammans.

 

På onsdagen åkte vi på en tur som kallas 4-island tour. Det verkar som att den turen är den mest populära turen här och jag förstår varför. Vi hade hoppats att Hanna skulle må tillräckligt bra för att följa med, men hon var då inne på sin 4e dag med feber och tvingades stanna hemma då med...

   Eda, Martti och jag åkte i alla fall iväg. Vi samlades på stället med alla turister och fick var sin klisterlapp. Vi fick därefter åka iväg i en speed-boat istället för long tail-båten som vi hade bokat. Snabbt gick det och vi åkte till först till Railey Beach igen och utforskade grottorna lite mer samt simmade runt klipporna. Det bar därefter vidare till ett snorklingsställe och därefter till Chicken och Tup Island.

 
När det är lågvatten är det möjligt att vandra på en strandslinga som förbinder öarna, men när vi var där var det för högt vatten för att kunna göra det.

   Vi åkte vidare till Poda Island där vi stannade ett par timmar. Vi solade och badade och allt var frid och fröjd, fram till några minuter innan det var dags att gå. Jag tittade då upp och märkte att en apa var i färd med att försöka öppna min ryggsäck som jag hade lagt vid min huvudända. Apan och jag fick ögonkontakt och innan jag knappt hann blinka gjorde den ett utfall mot mig med ilsken blick och huggtänderna blottade. Jag for upp och försökte springa åt sidan, men fötterna hann inte riktigt med så det blev istället att jag föll. Resultatet blev i alla fall att jag kastade mig åt sidan och undgick att bli biten av apan med några centimeters marginal. Apan gav sig därefter på Eda istället som tog skydd av sin ryggsäck. Apan gav sig inte utan fortsatte jaga henne medan hon sprang runt och skrek och folk runt omkring började filma händelsen! Shit alltså, vilken adrenalinkick. Jag som alltid älskat apor, men nu vet jag vad de är kapabla till. De är absolut inte lika söta när de är arga!

   Edas bror hade så lägligt gått på toaletten just då, så han missade hela spektaklet. Därefter åkte vi i alla fall tillbaka till tryggheten i Ao Nang.

   När vi kom tillbaka fick jag plötsligt väldigt ont i huvudet, började frysa och mådde inte alls bra. Jag kröp in under en filt och försökte sova en stund. På kvällen gick vi ut och åt igen och Hanna mådde äntligen lite bättre och orkade följa med. Jag hade fortfarande dunkande huvudvärk. Kanske fick jag solsting?

 

På torsdagen hade vi beslutat oss för att åka vidare upp till Khao Sok för att vi ska hinna med att åka norrut innan visumet går ut. Hanna mådde bättre, men kände sig fortfarade inte riktigt bra. Jag mådde inte heller riktigt bra och det visade sig att jag också hade lite feber när vi kom fram på eftermiddagen.

 

Dagen därpå var Hanna äntligen feberfri! Jag hade inte heller någon feber, men vi var båda väldigt trötta. Vi sov båda halva dagen och tog det bara lugnt på vandrarhemmet. Vi bodde i en mysig liten stuga vid en flod precis vid ingången till Khao Sok national park. Det var behagligt att vara där, omgivna av massa djungelljud från diverse olika djur. Kvinnan på vandrarhemmet förstod precis min allergi och lagade vilken thai-rätt jag än bad om med salt och socker istället för fisksås eller räkpasta. Det var roligt att kunna testa på lite olika maträtter!

  

På lördagen åkte vi upp till Cheow Lan sjön i Khao Sok National Park.

 
Vi åkte runt på sjön en stund och därefter tog de oss till ett ställe där vi fick mat och det fanns flytande bungalows för de som skulle stanna över natten. Hanna stannade där medan jag gick med gruppen på djungelvandring till en grotta 2,5 km därifrån. Vi gick på slingrande små stigar och vadade över vattendrag. Vi såg bland annat apor och en giftig huggorm som låg och sov i trädet.

   Vi kom fram till Nam Talu Cave och fick låna pannlampor av vår guide. Därefter lyste vi vår väg in genom grottsystemet. En liten bit in i grottan fick vi se att det hängde hundratals fladdermöss i taket. Vår guide visade oss även massor med syrsor och en hel del spindlar och grodor. Vi fortsatte djupare in i berget och på vissa ställen var det trångt att gå. På vissa ställen fick vi vada genom vattnet och på ett par ställen fick vi simma lite för att komma vidare. Efter cirka en kilometers vandring inne i bergets beckmörker kunde vi se solen leta sig in. Vi fick kliva ut genom ett litet hål och vips befann vi oss ute i djungeln igen. Det var riktigt häftigt att vandra genom berget måste jag säga!

   Vi gick tillbaka genom djungeln, åkte båt över sjön igen och därefter minibuss tillbaka till vandrarhemmet.

 

Dagen därpå vandrade jag i nationalparken. Jag hade tänkt vandra cirka 7 km och se några vattenfall. Jag vandrade till det första, men eftersom det inte är regnperiod var det ungefär som en bäck. Jag doppade mig snabbt och fortsatte vidare, men efter cirka 3 km blev vägen endast en liten stig. Jag fortsatte ytterligare någon kilometer, men sedan såg jag massor med apor som hoppade runt i träden. Aporna började göra massa ljud och svinga sig nedåt. Troligen lekte de bra med varandra, men jag tyckte det var läskigt att vara där ute i djungeln helt själv, så jag vände och gick tillbaka istället.

   Resten av dagen tog vi det bara lugnt på vandrarhemmet innan vi hoppade på nattbussen till Bangkok.

 

Vid klockan 6 morgonen därpå släppte bussen av oss i Bangkok. Vi slog följe med en fransk familj som skulle till ungefär samma ställe som oss och tryckte in oss 6 stycken i en liten taxi. Vi dumpade av våra saker på vandrarhemmet och gick därefter runt och turistade i Bangkok.

   Vi vandrade först till The Grand Palace.

 
Jag lyckades få resans första allergi den morgonen... Äggallergi mot en dum grillad macka, det är väl typiskt? Men jag tycker inte riktigt det räknas, för det kunde lika gärna ha hänt hemma. Jag satt med en spypåse redo och knaprade i mig lite allergimedicin i templet med den gyllene Buddhan. Vi fortsatte därefter runt och tittade på palatset.

   Ett par timmar senare mådde jag bätttre och vi fortsatte även till templet Wat Pho där de har Thailands största liggade Buddha.

   Efter det hade klockan hunnit bli så pass mycket att vi kunde bli insläppta på vandrarhemmet och kunde sova ett par timmar. På kvällen gick vi ut på Khao San Road, vilket är en stor turistgata. Vi såg bland annat massor med grillade insekter som den som ville kunde köpa och äta. Vi valde att äta på en mysig restaurang istället.

 

Dagen därpå gick vi upp klockan 6 för att åka på en tur till ett ställe där de har en marknad mitt på tågspåren.

 
8 ggr/dag kommer tåget och då skyndar sig försäljarna att packa undan eller täcka över sina varor och fälla ner alla skynken. Tåget passerar och lika snabbt packas allt upp igen. Marknaden fortsätter därefter som om ingenting hänt!


Vi åkte vidare till en flytande marknad.


Vi roddes sakta fram av en kvinna bland de olika stånden. Det var så mycket turister att båtarna knappt kunde komma fram, men det var roligt att se marknaden.

   På eftermiddagen tog vi oss med färja över vattnet till templet Wat Arun. Vi åkte därefter tillbaka och fann ett litet gatukök vid vattnet. Vi bestämde oss för att ta något att dricka och se på hur solen gick ner över templet. Vi blev dock utkastade från gatuköket cirka en kvart innan solen skulle gå ner eftersom kvinnan som hade det sa att det stängde. Detta trots att det var massa andra gäster som fortfarande satt och åt!

 

Idag tog vi det lugnt på vandrarhemmet på förmiddagen. Därefter tog vi en taxi till Lumpini Park som är känd för at ha massvis med stora ödlor som har förökat sig helt okontrollerat. Tyvärr har regeringen nyligen beslutat sig för att tömma parken på ödlor... Men vi fick i alla fall se en ödla som lyckats undkomma utrensningen.

   Vi vandrade runt i parken en stund och efter det åkte vi till The Golden Mount. Därefter vandrade vi till China Town innan vi åkte tillbaka till vandrarhemmet igen.

   Nu ska vi snart ta nattbussen upp till Chiang Mai där vi planerar att vandra och besöka några traditionella stammar.

 

Kramar på er!!

 

 

Phuket, Phi Phi-öarna och Ao Nang (Krabi)

Lördagen den 16 februari 2019

 

Vi kom fram till Phuket tidigt på tisdag morgon. Vi blev upplockade på flygplatsen och tagna till gästhuset där vi skulle bo. Vi hade då varit vakna i över 24h och såg verkligen fram emot att få lägga oss och sova en stund, men så blev det inte riktigt. Jag tror jag blivit bortskämd med att oftast få komma in på rummet när jag kommer fram, men det fick vi inte i Phuket.

   Gästhuset var igenbommat och nedsläckt när vi kom fram. En städerska öppnade i alla fall för oss och vi fick lägga in våra saker. Därefter fick vi bege oss till stranden i 5 timmar innan vi slutligen fick komma in på rummet. Det var 32 grader varmt och jag kan säga att vi njuter betydligt mer av värmen nu när vi är utvilade!

 

Vi tillbringade 3 dagar i Phuket vid Karon Beach. Vi badade, badade, badade och därefter badade vi lite till. Vi besökte ett tempel och åkte upp till en stor Buddha. En av kvällarna åkte vi in till Phuket och åt middag. På kvällarna satt jag och skrev färdigt underläkarguiden till psykiatriska akutmottagningen, som jag egentligen planerat bli färdig med innan vi åkte.

 

På fredagen åkte vi ut till Phi Phi-öarna och då började semestern för mig på riktigt. Vi köpte en biljett till färjan på en turistbyrå och då ingick det även att en minibuss hämtade upp oss utanför vårt vandrarhem. Efter att chauffören plockat upp oss åkte han runt och letade efter andra turister. Vi snurrade runt en bra stund för att hitta 2 indiska tjejer och chauffören ringde ett antal samtal innan han slutligen hittade dem. Därefter körde han gasen i botten för att vi skulle hinna till färjan. Det var tur att färjan var försenad – annars hade vi missat den!

   Vi hade bokat 2 nätter i en bungalow på Phi Phi, men det slutade med att vi stannade där i 5 nätter.

   Första dagen var vi bara på stranden och badade. Andra dagen tog vi oss upp till utkikspunkten.

 

Därefter gick vi för att boka lite olika turer. Vi hade tänkt göra ett introduktionsdyk på Phi Phi för att se om vi tyckte om det och därefter eventuellt ta dykarcertifikat på Koh Tao på östkusten. Jag har gjort ett introduktionsdyk i Australien tidigare, men då tyckte jag inte alls om det. Vi var då ett gäng på nära 10 personer som gick på led ut från stranden. Vi såg knappt några fiskar alls och jag var rädd för deras supergiftiga maneter eftersom det fortfarande var säsong för dem. Dessutom fick jag väldigt ont i öronen eftersom jag inte lyckades tryckutjämna.

   Vi gick för att boka introduktionsdyket på Adventure Club, som Hanna tittat upp tidigare. Vi stod och pratade med ägaren en bra stund och det hela slutade med att vi blev övertygade om att vi skulle boka in oss på Open Water-kursen istället.

   Kursen för att få dykarcertifikat bestod av en halvdag med övningar på grunt vatten, 4 dyk över 2 dagars tid, 5 videolektioner med frågor till, ett simprov och slutligen ett teoriprov. Vi började titta på första videon redan samma kväll.

 

Dagen därpå åkte vi ut på en 10h lång snorklingtur. Hanna är fulkomligt galen i undervattensliv och snorkling, så hon uppskattade turen väldigt mycket. Jag uppskattade den med, men den var ett par timmar för lång för min del. Jag blev ganska kall eftersom vi var så mycket i vattnet och inte riktigt hann bli torra mellan de olika stoppen. Men undervattenlivet runt Phi Phi-öarna är verkligen fantastiskt! Vi såg bland annat minihajar och clownfiskar den dagen.

   Turen tog oss runt till olika öar och stannade vid olika korallrev. Vi åkte bland annat till en strand där det var massvis med apor och besökte även Maya Bay, men själva stranden är avständ i nuläget eftersom de håller på att plantera ut nya koraller.

   När det blivit mörkt var det dags för den sista simturen. Vi satte på oss snorklarna igen och simmade runt bland tusentals plankton som fick vattnet att glittra runt oss när vi rörde oss.

 

Dagen därpå tittade vi på 3 dykvideor på förmiddagen och efter lunch började vi göra övningarna på grunt vatten med vår mycket trevliga och duktiga engelska instruktör; Josh. På Adventure Club har en instruktör endast 2 elever på dykkursen, så vi fick privatundervisning. Hanna hade dock stora problem med att genomföra övningarna, så vi tvingades avbryta. Josh sa att vi fick komma tillbaka morgonen därpå för att fortsätta öva.

   På kvällen tittade vi klart på den sista videon.

 

Nästa dag fortsatte vi öva på grunt vatten, men Hanna tvingades avbryta kursen. Josh och jag fortsatte gå igenom övningarna, och på eftermiddagen var det dags för de första 2 dyken.

   Det var långt mycket häftigare att dyka än jag trodde det skulle vara! Det kändes som att jag befann mig i ett enormt akvarium och jag kände mig verkligen som en del av undervattenlivet där jag tyngdlöst flöt fram. Vi simmade in i stim med tusentals gula fiskar så fiskarna totalt omslöt oss. Vi såg fler hajar, ett tiotal clownfiskar och en sköldpadda!

   Jag fick ont i öronen precis när vi började dyket och några minuter trodde jag inte att det skulle fungera för mig att genomföra dyket. Mitt ena öra ville inte alls tryckutjämna först, men slutligen bestämde det sig för att börja sammarbeta och ploppade till med ett högt tjut. Därefter fungerade det fint och vi kunde fortsätta nedåt.

   Vi gick ner till 11 meters djup den dagen. Hanna följde med på båten och snorklade istället.

   När vi kom tillbaka på eftermidagen gjorde vi båda teoriprovet. Hanna ska försöka ta certifikatet en annan gång när hon har övat mer och då slipper hon göra om teorin.

 

Dagen därpå dök Josh och jag på morgonen. Hanna åkte på en organiserad snorklingstur med samma företag istället för att följa med på båten.

   Jag gjorde de sista 2 dyken och vi gick ner till 18 meters djup, vilket är det maximala djupet man får dyka på när man har gjort Open Water-kursen.

   I pausen mellan dyken fick jag göra simprovet i form av att simma 200 meter och därefter hålla mig flytande i 10 minuter. När jag var färdig gick vi igenom lite saker och därefter var pausen över. Dags för det sista dyket.

   Vi såg ungefär samma fiskar som dagen innan med tillägg av en giftig Lion fish. Precis när vi skulle avsluta sista dyket såg vi en till sköldpadda.

   När jag kom upp till ytan igen var jag en certifierad Open Water Diver!

 
På eftermiddagen lämnade vi Phi Phi-öarna bakom oss. Vi tog färjan till Ao Nang, som ligger nära Krabi. När vi hoppade av färjan stod det bussar och väntade på oss och de hundratals andra turisterna som åkt med samma färja. Bussen släppte därefter av oss precis nedanför vårt vandrarhem. Det är verkligen extremt mycket turister på de ställena vi har varit hittills. Det gör det väldigt smidigt att ta sig runt om inte annat.

 

På torsdagen tog vi en long tail båt till Railey beach, vilket endast tog cirka 15 minuter. Vi bokstavligen klättrade upp till en utkikspunkt. Vi letade därefter efter en lagun, men vi cirkulerade runt ett tag utan att hitta den. Istället hittade vi en jättestor ödla och lite apor. Vi hittade även några turister som hittat fram till lagunen men berättade att den nästan var helt vattentom. Vi klättrade därför ner istället för att leta vidare efter lagunen.

   Vi var vid stranden och badade och utforskade grottorna på ön, innan vi tog båten tillbaka till Ao Nang igen.


Igår bokade vi en organiserad tur som tog oss till några varma källor; Krabi Hot Springs.

 
Turen tog oss därefter vidare till Emerald Pool där vi badade och vandrade runt till fler sjöar, bland annat till den här som kallas för Blue Pool.
 

Vi åkte därefter vidare till ett ställe där man kunde vandra upp lite drygt 1200 branta trappsteg för att se en stor Buddha. Vi hade redan en del träningsvärk från att ha klättrat upp till utkikspunkten dagen innan, och det var minst sagt ansträngande att vandra upp till Buddhan. Väl uppe möttes vi i alla fall av en fantastisk utsikt och det kändes nästan som att befinna sig i ett flygplan.

 

Idag har vi också varit iväg på en organiserad tur till bland annat James Bond Island, men det får ni höra mer om i nästa inlägg!

 

För att sammanfatta Thailand så här långt så är det väldigt vackert, väldigt varmt och väldigt turistigt.

   Det vimlar verkligen av turister, på gott och ont. Det är som sagt väldigt lätt att ta sig runt och det finns massa olika typer av restauranger. Här i Ao Nang har vi till exempel ätit fantastisk mexikansk och indisk mat.

   Än så länge har det fungerat bra med min allergi. Jag vill gärna äta thai-mat, men det kan vara svårt. Folk är inte så bra på engenska, men allergikortet har fungerat bra hittills. De flestas svar är dock att jag kan få friterat ris med grönsaker. Jag är väldigt tacksam över att det finns på de flesta ställen, men det är inte så roligt att äta i längden. Jag har i alla fall lyckats äta thaigrytor 5 gånger hittills utan att bli allergisk!

   Bara en gång har det hänt att de glatt sagt ”a-je-jii?!” och gett mig en gryta där jag kunnat peta ut jordnötter. Den gången var vi på en organiserad tur och stannade på ett mycket stort och hetsigt snabbmatställe. Personalen sprang omkring och serverade olika grytor och hade inte hade tid att lyssna. Men oroa er inte – jag äter aldrig mat här utan att prata med personalen och utan att peta igenom den på jakt efter mystiska saker först. Dessutom kör jag 10 minuters säkerhetsstopp när jag äter thai-mat. Jag vill inte riskera att hinna äta upp en hel maträtt innan det börjar svullna upp i munnen igen, vilket hände mig i Venezuelas djungel.

 

Men nog om allergi och låt oss avsluta med hur vackert det är i Thaiand. Vart vi än åker möts vi av kritvita stränder, turkost vatten och vackra klippformationer.

 
Ha det fint, så hörs vi snart igen!

 

Kramar!!

 

 


Mot Sydostasien!

Söndagen den 3 Februari 2019

 

Nu är det äntligen dags för en ny långresa!

 

Imorgon flyger Hanna och jag ner till Phuket, Thailand, som blir det första stoppet på vår cirka 3,5 månader långa resa runt i Sydostasien. Vår preliminära resrutt kommer ta oss genom Thailand och vidare till Laos, Kambodja, Vietnam och Kina. Därefter kommer den eventuellt ta oss vidare till Japan någon vecka innan det bär av hemåt i slutet av maj.

 

Men först, som vanligt, en sammanfattning av tiden som gått sen jag skrev senast:

 

Trots allt krångel med mitt visum i Indien lyckades jag ändå få ihop en rapport, så projektarbetet blev färdigt och godkänt. Därefter återstod bara gynekologi-/förlossningskursen och barnkursen innan jag tog läkarexamen den 1 juni 2018.

 

Efter examen var jag ledig i 2 månader under sommaren. Jag tränade massor med agility och tävlade en del. Jag vet inte hur många gånger Ninya och jag har startat nu, men det är som att det låser sig för Lill-tokan på tävling. Hon blir väldigt stressad och springer för det mesta helt åt skogen. När hon väl lyckas hålla fokus är hon väldigt duktig och snabb, så vi har lyckats placera oss 3ggr i hoppklassen. Vi är därmed redo att flyttas upp till klass 2 i hoppningen, men kommer troligen stanna kvar i klass 1 till vi kan flytta upp i agilityklassen med.



Skutti har också varit med på ett par blåbärshopp. Han har verkligen sopat banan – bokstavligen. Första gången han startade rev han alla hinder utom ett och han hade dessutom ner ett par hinderstöd i sin framfart! Han är supersnabb, men han förstår inte riktigt varför han ska hoppa över hindren. Låt oss säga att jag väl inte har så höga förhoppningar om att han kommer bli en tävlingshund inom en snar framtid, men det är väldigt kul att träna honom. Och vem vet – om han lär sig att inte mangla hindren kanske han blir riktigt vass på tävlingsbanan?

 

Jag hade tänkt att jag skulle träna en del löpning, cykling och simning under våren och starta i Göteborgs Triathlon i början av sommaren, men det blev inte riktigt så. En muskel i höften krånglade under våren, så triathlonträningen fick vackert vänta. Det blev istället att jag startade i Malmö Triathlon i augusti. 1500m simning, 40km cykling och 10km löpning.

 

Under sommaren åkte jag även på några mindre turer. Hanna och jag åkte på weekend till Borås och mamma och jag vandrade 3 dagar i 30-gradig värme från Grandalen till Skatås och övernattade i Kungälv och Jonsered på vägen. Sedan var vi som vanligt några dagar hos mormor i Marstrand och hos Hannas familj i Småland.

 

Den första augusti började jag arbeta på psykiatrin igen. Jag trivs väldigt bra på psykiatrin, men bitvis har det varit ganska tufft med mycket tunga samtal och en hel del jourer. Jag har nu avslutat mitt 6 månaders långa vikariat och nu är jag fri igen.

 

Det har varit ganska mycket att göra den senaste tiden och jag har haft mycket att tänka på, men det mesta verkar ha löst sig nu och vi kan börja fokusera på resan.

   Till vår stora lättnad började Ninya löpa, så vi har kunnat ha Skuttis hos oss i 2 veckor nu. Igår åkte han hem till mormor där han ska stanna i ungefär en vecka. Det är tur att vi har mormor som alltid är så snäll och rycker in när vi behöver djurpassning som bäst!

 

I övrigt åkte Hanna och jag på en weekend till Hässleholm och tittade på agility-vm under hösten. Vi firade även jul tillsammans för första gången.

 

Det sista jag vill nämna innan jag avrundar är att jag lyckats skriva färdigt första utkastet till min bok! Den kommer nog behöva en hel del bearbetning innan jag tillåter någon läsa, men det känns ändå väldigt coolt att den är nedskriven på papper. Det kändes näst intill omöjligt att få ner alla röriga tankar, känslor och händelser ett tag, men nu har det mesta fallit på plats och vävts ihop till en sammanhängande helhet.

   Det har varit väldigt spännande och inspirerande att skriva den och på sätt och vis känns även boken som en resa. Att nu kunna börja läsa tillbaka och bearbeta texterna känns lite som att bege sig ut på på resan på riktigt, efter så många timmar av arbete och planering.

   Del två har redan börjat formas i stora drag i tankarna och jag hoppas på massvis med inspiration till fortsättningen under vår resas gång.

 

Nog om boken – nu ser vi fram emot massor med nya äventyr och erfarenheter på vår resa i den riktiga världen! ...och hoppas att det finns något jag kan äta – trots min allergi mot i stort sätt allt det Asiatiska köket har att erbjuda. Jag förstår inte varför det ska vara räkpasta och fisksås i all mat? Varför kan de inte bara salta? Och varför ska de strö med jordnötter överallt?

   Jag är i alla fall utrustad med ett flertal EpiPen och hemmagjorda allergikort, så jag hoppas och tror väl att det ska gå bra!

 

Ha det så bra så länge och hoppas ni vill följa vår resa här!


Massor med kramar!





Marari Beach, Alleppey och Munnar

Måndagen den 4 december 2017

 

Så var det äntligen dags att återse Hanna, efter 9 långa veckor… Det regnade ganska ordentligt i Cochin när jag landat och där stod hon i hotellreceptionen och väntade på mig.

   Vi hade bestämt oss för att bo en natt på hotellet precis vid flygplatsen igen, så att Hanna kunde vila på hotellet under dagen.

  

Dagen därpå kom en taxi som vandrarhemmet ordnade med och tog oss till Marari Beach, där vi skulle bo i 4 nätter. Vi bodde på ett litet homestay bara ett par minuter från stranden och tillbringade dagarna med att sola, bada och bara umgås med varandra.

 

På lördagen åkte vi tuc-tuc cirka 20 minuter in till Alleppey, för att därifrån åka ut med husbåt på Keralas Backwaters. Mannen som hade stället där vi bodde på Marari Beach hjälpte oss att organisera en tur med några han kände.

   Turen började med att vi åkte en stund på floden, innan vi kom ut på en stor sjö. De åkte ut i sjön och stannade där i ett par timmar innan de styrde vidare in på floderna igen. Omgivningen var väldigt vacker och båten var stor och verkade fräsch. Den hade ett uppehållsrum med bord, stolar, en soffa och bänkar längs med sidorna där man kunde sitta. Det var 3 personer som arbetade på båten och vi var de enda gästerna, så det kändes lite krystat att sitta där. De lagade i alla fall väldigt god mat och höll sig undan från oss största delen av tiden.

   Vid 17tiden la de till i hamnen för natten. Massa båtar lade till bredvid oss, så det fanns mycket folk runt omkring. Vi gick en liten promenad, men viste inte riktigt vad vi skulle hitta på efter det. Det var en hel del mygg, så vi kunde därför smita in på vårt rum och hålla oss där resten av kvällen utan att känna oss för otrevliga mot personalen.

   Vi somnade gott, bara för att vakna ett par timmar senare utav en otrevlig upptäckt... Hanna vaknade nämligen av att någonting kröp över hennes ansikte. När vi tände lampan visade det sig att vi hade sällskap av en enorm kackerlacka i rummet! Vi funderade på vad vi skulle göra med den och under tiden vi funderade pilade den upp i sängen ett par gånger. Den kröp rätt över oss, helt orädd. Vi kom fram till att vi omöjligen kunde sova med den i rummet och bestämde oss för att kasta ut den genom fönstret med hjälp av vår kära burk.

   Under tiden vi jagade den upptäckte vi 3  kackerlackor till. Vi kastade ut 3 av dem, men den fjärde sprang in i ett hål i väggen och kom inte fram igen. Vi tejpade för hålet i väggen med silvertejp och gick därefter och la oss igen. Därefter låg vi och lyssnade i mörkret och hörde då massvis med krasande ljud som vittnade om att det fanns långt många fler kackerlackor än de vi hittat och slängt ut under vår timmes långa jakt. Som tur var hade jag mitt enorma myggnät med mig, så vi satte upp det runt sängen för att förhindra att de kröp på oss när vi sov i alla fall!

      

När solen äntligen gick upp igen var vi väldigt glada över att vi inte skulle spendera ytterligare nätter på båten... Vi åt god frukost medan vår kapten styrde båten tillbaka till Alleppey. Vi var framme någon timme senare och åkte tuc-tuc cirka 5 minuter till vårt vandrarhem.

   Vandrarhemmet låg precis vid floden;

 

Vi ville gärna åka ut med en lite mindre båt och åka in på mindre floder, så de på vandrarhemmet ringde en av sina grannar som hade en kanot.

   Bara nåra minuter senare kom en liten gubbe paddlandes i en kanot som hade ett litet tak och som en tvåsitssoffa med dynor och ryggstöd. Han tog oss på en 2 timmar lång tur längs med de små floderna runt deras hus. Det var verkligen så vackert där…

 
 
Den äldre mannen var väldigt rolig. Han verkade känna alla i området och småpratade med alla han paddlade förbi. Han pratade knappt någon engelska alls, utan körde på ett par fraser som han upprepade om och om igen. Han sjöng en del och hade en ”paraplymössa” på sig för att skydda sig mot solen;
 
 

Vi såg hur folk satt och diskade och tvättade sig i floden och det kändes lite märkligt att vi i princip åkte runt i folks trädgårdar. När han paddlat runt området tog han oss plötsligt till ett risfält där två barn fiskade i en liten bäck. De visade oss stolt fiskarna de fångat.

   Efter turen åkte vi in till Alleppey en stund och därefter satt vi vid floden på hotellet och tog det lugnt resten av dagen. Det känns som att vartenda hotell i Kerala erbjuder ayurvedabehandlingar. Nu när jag redan blivit härdad och van vid massage, bestämde jag mig för att prova en fotmassage på eftermiddagen.

   Fotmassagen var en underlig upplevelse. Kvinnan som masserade var väldigt hårdhänt, och jag kände hur det krasade i foten när hon högg i. Hon sa åt mig att slappna av flera gånger, och när jag äntligen lyckade någorlunda kom hon fram bara några centimeter från mitt ansikte och sa ”are you sleeping madam?”. Så mycket för den avslappningen…

 

Dagen därpå åkte vi buss cirka 6 timmar upp till Munnar. Munnar är en liten ort i bergen som är känd för sina teplantager. Vägarna var väldigt smala och ringlade sig upp för de branta bergen. Jag vet inte hur många gånger bussen fick stanna och alla mötande bilar fick backa för att göra plats åt oss. Det satt apor längs med vägarna och det kändes som att åka rakt in i djungeln.

   Väl i Munnar bodde vi på ett hotell med utsikt över dalen.

 

Nästa dag begav vi oss ut på en cirka 5 timmars lång vandring. Vi träffade vår guide och 2 killar från Kanada och Vietnam som också skulle vandra med oss. Det föll ett stilla regn och första delen av vandringen gick ganska brant uppåt på en pytteliten stig genom högt gräs. Guiden hade med sig salt och han stannade till lite då och då för att vi skulle få chans att ta bort alla blodiglar som sög sig fast på våra skor och byxor.

   Vi stannade och drack te på ett teplantage på vägen och fortsatte sedan upp på en kulle. Sikten var dålig på grund av molnen, så vi kunde endast glimta utsikten korta stunder när dimman lättade.

   Guiden visade oss elefantspår i leran och pekade på massa avbrutna träd som

stått i vägen för elefanternas framfart. Han berättade att det fanns många vilda elefanter i området och att det kommit in en hel elefantflock på djurparken i staden veckan innan. De hade varit tvungna att stänga parken och människor hade sökt skydd i templen. Han berättade också att det var väldigt vanligt att se elefanter i teplantagen.

   Han följde elefanternas fotspår för att vi skulle få en chans att se dem. Jag gick efter och var inte helt säker på att jag ville att han skulle hitta elefanterna... Jag tyckte att det kändes lite obehagligt att leta efter vilda elefanter när man oftast inte kunde se mer än några meter framför sig i dimman. Tänk om man skulle befinna sig i deras väg när de kom framfarande! Vi såg ju vad som hände med träden liksom…

   Vi gick upp och ner längs med kullarna ett tag och till slut hörde vi elefanternas trumpetliknande ljud på avstånd. Mitt hjärta bultade fort medan vi smög närmare och närmare. Dimman lättade och vi kunde så de 3 vuxna elefanter och en elefantunge på några hundra meters avstånd - mitt uppe i teplantaget!

 

Vi skyndade oss närmare och vi befann oss sedan cirka 100 meter ifrån dem. Då fick elefanterna nog av vår närvaro och började gå därifrån. Upprymda vandrade vi ner genom teplantagen.

 

Efter vandringen åkte vi vidare för att bada i ett vattenfall. Vi mötte upp en annan guide som arbetade på hotellet där vi bodde, samt en tjej från Australien. Vi skumpade därefter iväg i en jeep till vattenfallet. Det fanns som en liten inhägnad betongdamm att bada i nedanför vattenfallet, men det var ganska kallt och Hanna avstod därför från att bada. Något hon inte borde gjort…

   Efter det åkte vi till en kryddträdgård. Vi hade en guide som berättade om växterna och hur användes som olika ayurvediska mediciner. Han berättade allt otroligt snabbt och inlevelsefullt. Han upprepade samma saker minst två gånger och lyckades för det mesta prata vidare trots att han skrattade massa samtidigt. Hans skratt smittade av sig och ett flertal gånger fick han avbryta sig för att vi alla skulle få skratta färdigt. Han hade lärt sig att säga många av kryddorna och växterna på svenska/tyska, så han var rolig när han stakade fram de näst intill oigenkännliga orden. Han verkade älska sitt arbete i trädgården och han fick oss verkligen på gott humör.

   Rundturen började lida mot sitt slut och den tog abrupt slut när Hanna plötsligt märkte att hon blött igenom sina skor. Det var ganska mycket blod och hennes strumpa var full med blodklumpar. Det blödde fortfarande en del och de som arbetade i en liten affär i kryddträdgården började torka blod med tidningspapper i brist på annat. Till slut hittade de i alla fall ett plåster som vi kunde sätta på. Det var som ett litet, litet blödande hål på hennes smalben och runt det såg det ut som ett blåmärke/sugmärke. Med allra största sannolikhet var det en blodigel som suttit och smaskat på henne under hela dagen och som därefter släppt taget.

   Efter det kände vi oss båda ganska mätta på dagens tur. Det hade blivit mörkt för ett tag sedan och det var skönt att skumpa tillbaka mot hotellet igen.

 

Dagen därpå åkte vi till ett naturområde med vilda djur i. Hundratals turister trängde in sig i turistbussar och åkte upp i bergen för att se på de utrotningshotade vilda djuren som är kända för området.

   Vi var några av väldigt få som var icke-indier, vilket gjorde att väldigt många ville fotografera oss. Vi var tvungna att ständigt röra oss framåt för att inte för mycket folk skulle komma och tjata. Jag tycker alltid att det känns så otrevligt att säga nej till att vara med på bild, men det blir verkligen kaos ibland om man stannar och börjar ta foton med folk.

   Vi hade i alla fall tur och fick se det vilda djuret… - En get!!

 
Efteråt bar det vidare till diverse olika turistattraktioner. Det var små dammar, små broar över små dammar, lite större dammar och lite större broar som guiden/chauffören stannade vid för att vi skulle få gå ut och fota. Han tog oss till en ”rosenträdgård”, som verkligen såg ut som en helt vanlig blomsteraffär med olika krukväxter under ett plåttak.

   Målet för dagen var att vi skulle upp till den berömda ”toppstationen”, som är en utkikspunkt uppe i bergen cirka 4 mil från Munnar. Tyvärr var det väldigt dimmigt när vi kom dit, så vi såg väldigt lite av utsikten.

   På vägen hem stannade chauffören till på vägen och pratade med en annan chaufför/guide. Den guiden berättade att det var vilda elefanter som badade nere vid sjön. Vi stannade där och kunde se elefanterna på andra sidan sjön. Det fanns även apor vid sjön där vi stannade, så det blev dagens höjdpunkt.

   Det var skönt att bli avsläppta på hotellet igen. Det kändes som en väldigt lång dag och jag tror att vi var alldeles för snabba vid de olika utkikspunkterna. Det gjorde att chauffören var tvungen att stanna på fler ställen för att få tiden att gå.

 

Dagen därpå tog vi bussen till Cochin. Vi hade tänkt ta bussen vid 10tiden för att hinna till Cochin innan rusningstrafiken. De på hotellet tyckte att vi skulle ta bussen från Munnar, eftersom vi då kunde gå på först och därmed var säkra på att få sittplatser och få plats med vårt bagage. Det tyckte vi lät som en bra idé och tog därför en tuc-tuc in till Munnars busstation.

   Vi satt där och väntade på bussen i 45 minuter. När bussen slutligen kom var vi var de enda passagerarna. De skrattade de lite åt oss och körde iväg med bussen. Bussen körde ett varv runt centrala Munnar och sedan tillbaka till busstationen igen. Cirka 2,5 timmar efter att vi lämnat vårt hotell stannade den nästan helt tomma bussen utanför hotellet. Suck… Vi skulle såklart tagit bussen utanför hotellet istället för att ha åkt in till stan och krånglat, då hade vi dessutom hunnit med en tidigare buss!

   Vi fram till Cochin mitt i rusningstrafiken och det tog en halv evighet att åka de sista 5 kilometerna in till staden. Därefter åkte vi tuc-tuc till hotellet i Fort Cochin där mamma och mamma jag bodde innan. Vi hann i alla fall gå en liten promenad och titta på fiskenäten på Cochins strandpromenad i solnedgången.

 

Dagen därpå åkte vi en kort sväng till de judiska kvarteren. Vi satt på restaurangen vid vattnet i ett par timmar innan vi åkte tillbaka till hotellet och vidare mot flygplatsen. Regnet hängde i luften och det började blåsa mer och mer.

   När vi var i Munnar sa de att det var väldigt ovanligt att det regnade vid den här tiden på året. De sa att det dåliga vädret berodde på att en cyklon dragit in över Tamil Nadu, som ligger till öster om Kerala. Nu började cyklonen blåsa in över Kerala…

   Det regnade och blåste en del, men vi kom iväg med vårt flyg vid 20tiden som tänkt. När vi sedan kommit hem fick vi veta att de varit tvungna att stänga Cochins flygplats dagen efter vi åkt hem och att staden drabbats av översvämningar. Vilken tur att vi hann åka därifrån!

   Det var dock nära att vi inte kom ifrån Indien på mer än ett sätt den kvällen… När jag lämnade fram min flygbiljett sa nämligen mannen som skulle checka in oss att jag bara hade flygbiljett till Mumbai. 2 män till kom och de ringde ett par samtal, innan de slutligen checkade in både mig och min väska hela vägen till Göteborg. För Hanna var det också trubbel vid incheckningen. Trots att vår incheckningsman fick hjälp av en mer erfaren kollega fick de fick skriva ut boardingpassen 3 gånger innan det blev ”rätt”. Tur att vi var där i så god tid! Så då var problemen lösta… Eller?

   Det gick hyfsat smidigt fram till vi skulle gå på flyget från Mumbai till Bryssel. Flygplatsen i Mumbai är förresten inte den mest logiska flygplats. Jag, som alltid tänkt att det bara är att följa skyltarna, fick tänka om. Vi fick fråga oss fram ett par gånger och jag var nästan säker på att vi gått fel och gått ut ur säkerhetsspärrarna innan vi slutligen kom rätt.

   När vi skulle gå på planet sa de vid disken att Hannas bagage inte var med på flyget. Hon fick visa sin bagagelapp och han ringde ett par samtal. Det lät inte så upplyftande när han pratade med någon i telefon om hennes bagage plötsligt utbrast ”oh, fuck!”. Han lade på luren och sa att hennes bagage var i en container som de höll på att leta igenom. Vi fick stå och vänta och under tiden ropade de ut final call för flygplanet ett antal gånger. Det kändes lite stressande, som att vi skulle missa planet fast de som arbetade stod där med oss.

   Det slutade med att Hanna fick springa ner för en trappa på utsidan av planet och identifiera sin väska. Själv stod jag i planets dörr och höll koll så att hon skulle komma med planet. Hon kom upp igen och vi kunde äntligen gå på planet. Då stängde de dörrarna och ropade ut i högtalarna att alla hade kommit så de kunde åka till slut. Jösses… Därefter lämnade vi Indien bakom oss och åkte mot Sverige igen.

 

På fredagen den första december landade vi på Landvetter. Pappa kom och hämtade oss och bagaget, som lyckligtvis kom fram hela vägen. Det var helt underbart att komma hem igen… Hanna hade julpyntat hemma, och det är verkligen så mysigt! Jag följde med pappa hem och hälsade på hundarna…

 

På lördagen åkte vi hem till min barndomsvän Hanna och hennes man Adam för julbak.

 

Igår åkte jag till pappa och hundarna och jag tog därefter med mig Ninya hem. Jag har saknat dem så mycket och det är underbart att få vara med dem och träna med dem igen. Till helgen ska Ninya och jag gå en kurs där jag ska lära mig hur jag kan förbättra mina signaler för att styra henne på banan.

 

Just nu känner jag mig motiverad och full av energi. Jag längtar efter att träffa alla igen… Jag vill börja träna med hundarna igen, löpträna och börja träna inför triathlon… Det är verkligen så mysigt hemma...  Så mörkt, kallt och juligt… Jag känner mig som ett barn igen som bara går runt och myser om dagarna. Hehe, jag rekommenderar verkligen alla att åka bort en längre tid någon gång, om så bara för känslan när man får komma hem igen…

 

Vad händer nu då?

   Först och främst ska jag skriva mitt projektarbete. Vi ska presentera vårt arbete den 10e januari och då ska vi ha en plansch som folk kan titta på. Vår plansch ska skickas till tryckeriet den 18e december. Det innebär att jag behöver få mina resultat färdiga och skriva en sammanfattning som ska tryckas upp på en stor plansch innan dess. Därför behöver jag i stort sätt ha skrivit ett första utkast på hela projektarbetet, eller i alla fall veta någorlunda vad jag ska komma fram till, så att jag kan trycka upp det på en plansch och sedan presentera den utan att skämmas för mycket. Sedan vill jag att min handledare ska hinna titta på arbetet innan jag trycker upp mina resultat, så att jag inte är helt ute och cyklar.

   Det är exakt 2 veckor till den 18e… Men arbetet får jag börja med imorgon. Idag ska jag bara njuta av att vara hemma och mysa med Hanna och Ninya! <3

 

Om allt går som planerat så tar jag examen i juni nästa år. Jag har tänkt vara ledig den sommaren och åka runt och tävla med hundarna. Efter det är planen att vikariera på psykiatrin igen.

 

…så om man sammanfattar den här resan, så blev den ju inte riktigt som jag hade tänkt. Det var väldigt jobbigt ett tag i början, men sedan ordnade allting upp sig och blev ganska fantastiskt! Jag har träffat så mycket fina människor och det känns som att jag har lärt mig väldigt mycket under resan. Det känns superskönt att vara hemma igen, men det är definitivt inte sista gången jag åker till Indien!

   Indien är galet, men jag verkligen älskar landet!

 

Nu kommer jag göra uppehåll med skrivandet ett tag igen, men förhoppningsvis inte så länge… Nästa resa planerar vi till januari om lite drygt ett år! Då bär det iväg till Sydostasien i 3-4 månader, troligen med Thailand som fösta stopp. Så jag hoppas vi ses här igen då!

 

Ha det så underbart och tack för at ni har läst!

 

Kramar!! <3

 

 


Kathmandu, Ayurveda och Jaipur

Söndagen den 19 november 2017

 

Efter att ha kommit hem från vandringen tog jag det lugnt i tre dagar. Jag satt och läste, strövade runt lite i staden och umgicks med mina vänner på kvällarna.

   På måndagen var det dags för stadsturen som vandringsföretaget skulle anordna. De sa att jag skulle bli upphämtad utanför mitt hotell, men eftersom jag inte bodde på samma hotell som de andra som skulle på turen hade jag en liten känsla av att de skulle glömma bort mig. När de var cirka 20 minuter sena ringde jag till dem och de sa då till mig att det skulle dröja ytterligare 15 minuter innan de kom eftersom ”guiden hade glömt bort att han skulle guida idag”. Under tiden var det en ganska påträngande kille som stod och ville prata med mig på gatan där jag skulle vänta. Killen blev glad över att höra att jag var tvungen att vänta ett tag till. Några minuter senare ringde de dock från organisationen igen, bad mig gå till det andra hotellet ändå och sa att jag skulle skynda mig. Jag sa att jag inte hade någon aning om vart det låg, men killen var då snäll och följde mig dit. Jag förstår inte varför de skulle envisas med att hämta mig utanför mitt hotell från början. Det hade ju varit så mycket enklare om jag i lugn och ro hade kunnat kolla upp vart hotellet låg och sedan tagit mig dit i god tid!

   Vi kom i alla fall iväg och på turen var det en grupp från Australien som skulle börja sin vandring mot Base Camp dagen därpå. Stadsturen var en speciell upplevelse. Vår guide var extremt hetsig. På turen skulle vi titta på 4 sevärdheter och äta lunch däremellan. Guiden sa dock att vi kunde ”hinna allt innan lunch”. Han sa åt oss att skynda oss och försvann hela tiden i förväg. Ifall någon stannade och ville ta ett foto var någon i gruppen tvungen att följa efter guiden för att se vilken väg han tog medan någon väntade inom synhåll för personen som tog fotot. På så vis kunde vi göra en kedja av folk som vinkade åt varandra och därmed hålla ihop gruppen. Trots det tappade vi bort guiden ett antal gånger under turen och fick stå och vänta på att han skulle komma tillbaka igen och hämta oss. Guiden vände sig också enbart till mig när han pratade och ropade på mig hela tiden, så jag kände mig som om jag var på en privat tur. När han sedan nämnde att han ville visa mig ett café efteråt började jag misstänka att det var därför han skyndade så mycket. Vid sista stoppet var klockan 14 och alla var trötta och griniga. Jag sa då vänligt men bestämt att jag ville äta tillsammans med gruppen och vi fick då äntligen lunch. Jösses...

   Första stoppet var vid aptemplet och jag var glad över att jag hade varit där innan eftersom stoppet blev så kort.

   Andra stoppet var vid Durbar Square, vilket är ett stort tempelområde där en ”levande gudinna” bor. Denna levande gudinna är just nu en treårig liten flicka. Den förra gudinnan blev nyss... Avsatt? Avgudad? Vad ska man kalla det när en person går från att vara gudinna till att vara en helt vanlig flicka?

   Gudinnorna, eller Kumaris som de kallas, väljs ut bland små flickor från en viss klan. Efter en lång process väljs en flicka ut och de tror sedan att hon är en gudinna. Hon får gå igenom en mängd ritualer och får därefter bo i templet fram till hon får sin första mens. När flickan får sin första mens blir det ett bevis för att hon inte är gudinna och hon får då flytta ut från templet och en ny flicka väljs ut. Så håller det på, och nya Kumaris väljs därför ut ungefär var tionde år. Jag kunde inte förstå hur deras tradition kan leva vidare så länge och att de gång på gång väljer ut en ny gudinna med så stor omsorg trots att det gång på gång visar sig att de inte funnit den ”riktiga gudinnan”. När jag läste på om det i efterhand verkar det dock som att de tror att Gudinnan bor i flickans kropp för en tid, men att hon lämnar kroppen vid första mensen.

   Flickorna får växa upp i templet och de får endast lämna det vid enstaka högtider. De får då inte vidröra marken utan måste bäras fram. De tvingas lämna sina familjer och får endast umgås med vissa personer som vet hur de ska behandla gudinnorna, eftersom ingen får uppmana dem till någonting eller neka dem några av deras önskningar. De får numera utbildning av särskilda lärare i templet, men tidigare fick de inte det. Tänk att växa upp så! Hur ska de kunna ha vanliga relationer och kunna leva ett vanligt liv senare?

   Mina vänner berättade att de fått höra att de flesta av gudinnorna blir psykiskt sjuka senare i livet... De förblir även ogifta eftersom folk är rädda för dem. Mycket kritik har riktats mot Nepals regering för att de tillåter Kumaris och de försöker därför nu skapa bättre förutsättningar för flickorna genom att ge dem en utbildning...

   Vi fick stå nere i templet med sammanförda händer och titta upp mot balkongen där gudinnan skulle visa sig. Den lilla hårt sminkade treåringen visade sig på balkongen och tittade ner på oss medan folk tillbad henne... Det var inte tillåtet att fotografera henne, men ni kan se balkongen här;

Nästa stopp var vid Pashupatinath Temple vid Bagmati River. Vi fick se hur lik brändes och askan slängdes i floden.


Sista stoppet var vid Boudhanath – en jättestor stupa. Stupan var nybyggd eftersom den rasat samman under jordbävningen. Överallt i Kathmandu finns det spår av den stora jordbävningen 2015. Vart man än går hörs ljudet av renovering och byggnad av hus. Det finns fortfarande massor med stenhögar och delvis nedrasade hus. Under turen stannade guiden ofta och pekade på rasmassorna och berättade att det legat ett tempel där innan.

 

På tisdagen följde jag med mina vänner till sjukhuset där de gör sina projekt. Under födelsedagsfesten som vi var på en av de första dagarna jag var i Nepal pratade jag med en psykiatriker. När jag sa att jag var intresserad av psykiatri sa han att jag gärna fick följa med honom en dag. Han visade oss därför runt på sjukhuset och berättade om psykiatrin i Nepal. Han var väldigt engagerad och hade studerat ett år i Norge. Det kändes som att han hade liknande syn på psykiatrin som vi har och han har gjort väldigt mycket för den psykiatriska vården i Kathmandu. Det var väldigt häftigt att få följa med honom. Tänk att arbeta i ett land där man kan göra så stor skillnad!

   Efteråt visade mina vänner mig runt på sjukhuset och det roligt att få se hur de hade det och se allt som de berättat om!

   På eftermiddagen arbetade jag lite med min studie. Jimna har mailat mig uppföljningar på de flesta patienterna som fortfarande var inneliggande när jag åkte, så jag är väldigt tacksam.

   På kvällen tränade vi yoga och därefter gick vi ut och åt för sista gången i Nepal tillsammans.

 

Dagen därpå sa jag hejdå till mina vänner och åkte tillbaka till Indien för att träffa mamma på ayurvedastället där hon varit i 2 veckor. Egentligen skulle vi träffats efter att hon varit där, men eftersom jag hade mer tid på grund av visumproblemet gjorde jag henne sällskap i 3 dagar och deltog i programmet.

   Planet skulle mellanlanda i Delhi. Det var i tid, men när vi skulle landa hördes plötsligt ett meddelande från piloten i högtalarna. Han sa att vi befann oss ovanför Delhi, men att det blivit kaos på flygplatsen på grund av renovering. Han sa att vi därför inte kunde landa på minst en timme. Piloten flög därför runt i cirklar i 1,5 timme innan han kunde landa och vi kände oss alla nog lite smått sjösjuka när vi äntligen kunde landa.

   Planet ner till Cochin var 3 timmar sent, så jag kom fram till Ayurvedastället vid klockan 01 på natten. Stackars han som skulle hämta mig...

   Så fick jag träffa mamma igen! Vi satt och pratade i någon timme innan vi gick och la oss för en kort natts sömn.

 

Klockan 5.45 morgonen därpå knackade det på dörren. Utanför stod en liten kvinna med mammas lavemang. I slutet av en längre period på ayurvedacentret får de tydligen gå igenom en ”rening”. Mamma var något missnöjd med att vi inte skulle kunna träna yoga tillsammans, utan att hon skulle spendera dagen på toaletten. Jag tyckte att det var lite komiskt. Min mamma valde att frivilligt bajsa hela dagen när vi sågs för första gången på 7 veckor!

   För mig började dagen med yoga. Yogan bestod dock mest av att vi skulle sitta och massera oss själva, vicka på olika kroppsdelar och sedan ligga och slappna av. Den var inte ett dugg fysiskt ansträngande som den varit i Nepal. Efter det var det dags för frukost och därefter fick jag träffa en ayurvedisk läkare.

   Läkaren tog puls och blodtryck på mig och ställde en del frågor. Jag fick därefter fylla i ett formulär och han berättade att jag var en ”pitta-kapha”. Pitta är eld och kapha vatten och jord. Jag är dock dubbelt så mycket pitta som kapha. Han undrade om jag var en otålig människa. - Ja... Det tror jag! Jag frågade honom hur han kunde känna på min puls att jag var en pitta, men jag förstod inte vad han svarade. Någonting om dess rytm och känsla. Han sa dock att man måste ha mycket erfarenhet av att känna på pulsar för att kunna avgöra vilken typ av person man har framför sig genom att bara känna på pulsen.

   Efter det var det dags för ayurvedisk lunch och därefter helkroppsmassage. Jag fick klä av mig helt naken och en kvinna fäste ett minimalt höftskynke runt mig. Därefter masserade hon i stort sätt allt utom könet. Efteråt torkade hon av all olja och fäste åter skynket om mig. Det var en väldigt udda upplevelse. Jag som inte ens har velat ha ryggmassage av okända människor innan!

   På kvällen var det meditation på schemat. Vi satt med korslagda ben och mediterade i solnedgången. Vi andades genom olika näsborrar och lyssnade på vågorna som rullade in på stranden, blandat med kråkornas kraxande. Efter en stund fick vi lägga oss ner... Jag vaknade med ett ryck när yogaläraren tog tag i min fot. Tydligen hade han då sagt åt oss upprepade gånger att sätta oss upp, men jag reagerade inte utan hade somnat så gott.

   Ayurvedastället låg precis vid havet, så vi badade och låg på stranden på dagarna mellan aktiviteterna/behandlingarna. Det serverades ayurvedisk mat, som var balanserad på olika sätt för att skapa harmoni mellan elementen inom oss. Kryddor användes väldigt sparsamt och vi fick inte heller äta socker eller dricka kaffe. Till alla måltider serverades massa färsk frukt. På yogastället var det förutom mamma och jag tre andra svenskar. De var alla trevliga och intresserade av alternativ medicin.

 

Nästa dag såg ungefär lika dan ut, med undantag för meditationen på kvällen. Istället för meditation hade vi matlagning. Vi fick stå och se på när de lagade puttu och en grönsaksgryta. Mamma hade bajsat färdigt så hon deltog också i aktiviteterna den dagen.

 

Sista dagen hoppade jag över yogan. Den var helt enkelt alldeles för långtråkig för den sanna pittan som jag är. Eftersom jag sagt att jag haft ont i svanskotan när jag sitter sedan 2 år tillbaka fick jag under samtalet med läkaren en olja den dagen. Han sa att jag skulle ligga med oljan indränkt i en handduk över svanskotan i en kvart varje dag i cirka en månad. Vi får väl se hur det blir med det...

   På eftermiddagen sa vi hejdå till alla på centret och åkte till Cochin.

 

På söndagen gick vi på en shoppingrunda eftersom mamma ville köpa lite indiska kläder. Försäljarna var extremt på och efter ett tag åkte vi till ett shoppingcenter istället. Efteråt åkte vi till de gamla judiska kvarteren och fikade vid vattnet.


På kvällen gick vi ut och åt jättegod mat på en restaurang vid hotellet.

 

Dagen därpå ville mamma fortsätta shoppa, men jag stannade kvar på hotellet så länge. Därefter försökte vi gå på en tempelrunda. Vi ville se templen i området, men de vi kom till var antingen stängda eller inte öppna för icke-hinduer. Efter det satt jag på ett café medan mamma gick runt i butiker ett tag till. Trots mina försök att undvika shopping slutade det ändå med att jag fick följa med mamma i nära 3 timmar på kvällen innan vi åt mat på samma restaurang som dagen innan.

 

På tisdagen sa jag hejdå till mamma som skulle åka hem till Sverige igen. Själv flög jag upp till Jaipur för att träffa Tina och hennes familj.

   Tina, hennes farbror och bror kom och hämtade mig på flygplatsen. Jaipur var som jag mindes det; fullt med bilar, mopeder, kor, åsnor, hästar och ibland kameler trängdes på gatorna under ett konstant tutande.

   Vi umgicks med hennes familj och gick även över till hennes grannar en stund på kvällen.

 

Dagen därpå åkte vi till byn där Tina bodde innan hon och hennes familj flyttade in till stan. I huset bodde 3 av hennes farbröder, deras fruar, alla deras barn och Tinas farmor.

   Vi knödde in oss 8 personer i en bil och åkte och besökte 2 tempel. Det var ganska trångt i bilen kan man lugnt säga... Då stannade de plötsligt bilen och öppnade bagageluckan - varför inte låta några åka i bagageutrymmet?

 

Det visade sig dock inte vara en bra idé på den vägen, eftersom att det dammade så mycket. De berättade att det dock gick utmärkt att färdas på det sättet på asfalterade vägar.

   Jag vet inte hur många släktingar, vänner, grannar och bekanta jag träffade den dagen. De som inte kunde komma förbi eller vi inte kunde besöka videochattade vi med. Jag satt och svarade på enkla frågor och däremellan satt de och pratade ivrigt med varandra på hindi. Tinas kusin Akanksha sov därefter över hos oss.

 

Dagen därpå startade vi åter dagen med att besöka Tinas grannar och dricka te där. Vi spelade badminton på deras takterrass, men efter att jag skjutit upp fjädern på deras skorsten 2 gånger på endast ett par slag tyckte de att vi kunde spela ute på gatan istället.

   Därefter åkte vi moped till Tinas brors frus familj en stund. Efter det till Nagar Fort. Tina, Akanksha och Shivani berättade ivrigt om fortet. Efter det besökte vi en spegelsal och ett vaxmuseum som låg intill fortet. Efter det åkte vi till ett nöjesfält och åkte en stor gunga. Säkerheten var verkligen inte bra och jag blev faktiskt ganska rädd under åkturen.

   Först fick man bokstavligen klättra in i attraktionen och mellan stolarna kunde man trilla ner på botten av attraktionen. Jag trodde inte att gungan skulle åka så högt eftersom det inte fanns någon form av säkerhetsbälten, men den gick så högt att vi lyfte från sätena. Man fick hålla i sig och om man hade ramlat hade man ramlat flera meter ner. Jag höll i mig för glatta livet och bad om att ingen skulle trilla ned ovanför mig.

   Efter det åkte vi till en marknad och åt mat och därefter hem till Tina. De klädde mig i en av grannarnas saree, sminkade mig och visade mig hur man dansade på indiskt vis. Det slutade med att cirka 20 grannar satt i vardagsrummet och tittade på medan vi dansade inför dem. Akaknsha dansade och visade mig rörelser och jag följde henne så gott jag kunde. 


På fredagen åkte Tina, Shivani och jag till ett museum. Därefter åkte vi och besökte Timas mormor som låg inne på sjukhus. Efter det åkte vi och shoppade en stund och därefter hem till Tina igen. Tinas syster och systerdotter kom på besök och stannade över natten.

 

På lördagen åkte vi till hotellet där jag bodde när jag var i Jaipur för 3 år sedan. Det är en släkting till Tina som har hotellet, och det var hans familj som tog med mig till bröllopet där Tina och jag träffades. Det var roligt att komma tillbaka till hotellet och hälsa på familjen igen.

   På kvällen var jag hemma hos Tinas grannar och drack te. Därefter spelade jag badminton med alla barn på gatan utanför. När det började bli för mörkt för att spela löste en av killarna problemet genom att föra ihop två sladdar som gått av som hörde till gatlyktan. Det slog små gnistor om sladdarna, men efter ett par försök fick han igång lyktan och vi kunde fortsätta spela. Senare fick vi middag hos grannarna och åter var det massvis med grannar som samlades och ville se och prata med mig. De gav mig presenter, ville sätta upp mitt hår, ta massa bilder osv. Jag kände mig som en kändis. Alla var så ledsna att jag skulle åka därifrån och ville att vi skulle hålla ”daglig kontakt”. Det kändes lite sorgligt att säga hejdå till dem alla, men förhoppningsvis kommer jag åka tillbaka och hälsa på dem igen inte alltför snart. Till dess ska jag lära mig mer hindi!

 

Imorse ringde klockan vid 5.30. Jag sa hejdå till Tinas familj och vi fick skjuts av hennes granne till flygplatsen.

   Nu sitter jag på flygplatsen i Mumbai och skriver. Det har varit 4 ganska intensiva dagar i Jaipur, men jag är väldigt tacksam över att jag fått bo och ta del av allt tillsammans med framförallt dessa 3 tjejer;

 

Det kändes som att det var en sådan fantastisk gemenskap hos Tina och hennes familj/grannar. Alla umgicks så mycket med varandra. Grannar kom och gick. De la ut mattor på golvet där folk kunde sitta om det inte fanns plats i sängarna. De drack mängder med sött te och det fanns nästan alltid mat i köken som de värmde om någon var hungrig. Barnen sprang omkring och kvinnorna hjälptes åt att passa barnen och laga mat tillsammans. Det kändes som att Tinas rum och sängen vi delade alltid var fylld med folk...

   Jag blev dock medveten om hur stort behov jag har av egen tid. Hos Tina kändes det som att egen tid knappt existerade, även om det sannolikt är mycket lugnare i vanliga fall när de inte har en ”utlänning på besök”. Jag är nog väldigt svensk ändå... Jag tycker om att umgås, men det är så skönt att få vara ifred och att inte folk kommer instövlande hela tiden!

 

Om bara några timmar ska jag träffa Hanna igen!! Vi ska vara i Kerala i 10 dagar tillsammans innan vi åker hem igen.

 

Ha det så fiint så ses vi snart!

 

Kraaaamar!


Everest Base Camp

 
Fredagen den 3 november 2017


Dag 1: Kathmandu – Lukla (2840m) – Phakding (2610m)

 

Klockan 6 på morgonen på söndagen kom vår guide, Mano, och den ”tyska” tjejen, Alexandra och hämtade mig utanför mitt hotell. Eftersom jag bokade min resa så sent sa de på organisationen att det inte var säkert att jag skulle få plats på flyget till Lukla. De sa dock till mig att inte oroa mig över det. De sa att jag stod på en väntelista och om de inte skulle få en plats till mig så skulle de låta mig åka upp till Lukla i helikopter - utan extra kostnad!
   När vi kom fram till flygplatsen dröjde det inte många minuter innan Mano kom och viftade åt mig att följa med. Det fanns en plats över i en helikopter som skulle transportera ett amerikanskt par upp till Everest Base Camp. 
   Jag fick därför åka helikopter upp till Lukla! Jag blev verkligen förvånad över hur snabbt och högt en helikopter kan flyga. Den flög till Lukla lika snabbt som flygplanen och ibland långt över molnen.
   Jag kom till Luklas flygplats runt 7.30. Luklas flygplats består av en lutande landningsbana som är 527m lång. Landningsbanan slutar tvärt med en bergvägg, så har planen inte lyckats bromsa in tillräckligt vid det laget åker de rakt in i bergväggen. När de landar får de hjälp av gravitationen i uppförsbacken för att hinna bromsa in innan bergväggen. När man flyger därifrån åker flygplanen istället i nedförsbacke rakt ut för ett stup. Därefter måste planen svänga ganska skarpt för att inte åka in i bergen på andra sidan dalen. Därefter flyger de små planen som rymmer cirka 20 personer mellan de tusentals meter höga bergstopparna ut ur dalen.
   Luklas flygplats är världens mest olycksdrabbade flygplats, men det har inte hänt olyckor på många år och de flesta olyckor har skett utanför flygplatsen när flygplanen flugit över bergspassen i dålig sikt. Det har hänt ett par olyckor när flygplanen inte hunnit bromsa in ordentligt och därför har åkt in med nosen i bergväggen, men då har alla i planet klarat sig oskadda. Planen får inte längre flyga till Lukla när det är dålig sikt, vilket gör flygturen mycket tryggare. Det gör dock även att man riskerar att bli många dagar försenad på sin tur om det är molnigt uppe i bergen. 

 

Flygplatsen har inte heller något radarsystem, så piloterna får helt enkelt kontakta de på flygplatsen, säga vart de är och fråga om de kan landa. Jag satt och tittade fascinerat på planen som kom och flög iväg igen medan jag väntade på Alexandra och Mano. Vid ett tillfälle kom 2 plan till synes samtidigt. Det ena planet fick då ta en sväng runt dalen medan det väntade på sin tur att landa. Ett tiotal flygplan hann landa innan det blev för molnigt för planen att flyga.

   Tyvärr kom varken Alexandra eller Mano med ett plan den dagen, men som tur var var bäraren, Sunil, redan på plats. Vi satt och väntade på de andra och jag träffade en nederländsk kriminalutredare som jag umgicks med under tiden.

   Efter lunch började Sunil och jag den cirka 3 timmar långa vandringen mot tehuset i Phakding, där vi skulle sova vår första natt. Sunil var bara 19 år gammal och räckte mig ungefär till axeln. Det kändes inte så lite fel att han skulle bära min väska!

   När vi kom fram till Phakding somnade jag. Hur ska jag kunna klara av nattjourer i framtiden när en enda natt utan sömn gör mig trött i flera dagar efteråt? När jag vaknade åt vi traditionell nepalesisk mat, dal bhat, och efter det kom det en massa barn och uppträdde utanför tehuset. Egentligen var Diwali över, men Sunil berättade att många firade en extra dag. - Varför fira bara 5 dagar?

   De hade med sig en enorm högtalare och en mikrofon och de sjöng och dansade för oss medan de skickade runt en bricka där vi kunde skänka pengar. Ibland bjöd de upp till gemensam dans, så vi dansade tillsammans med barnen på gatan utanför tehuset.

   Jag träffade två tjejer från Filippinerna, men som arbetade i England. Vi umgicks under kvällen i den uppvärmda matsalen i tehuset. På i stort sätt alla tehusen fanns det matsalar där de eldade i en kamin, vilket var väldigt skönt. Man kunde därför sitta och umgås på kvällarna i värmen. Tyvärr började de oftast inte elda förrän vid 17tiden, så ett par timmar innan dess fick vi sitta och längta efter värmen.

 

Dag 2: Phakding – Namche Bazar (3440m)

Dagen därpå vandrade vi vidare mot Namche Bazar. Först gick det nedför en bit, men sedan bestod vägen till största delen av brant sluttande trappor. Upp, upp, upp. Vi gick ganska fort, Sunil och jag, så vi var framme redan till lunch. 
 


Det började mulna på och efter någon timme gick det inte att urskilja någonting utanför fönstret längre. Det var ofta så under vandringen; fint väder på morgonen och sedan dimmigt/molnigt framåt eftermiddagen.

   På kvällen träffade jag en grupp vandrare från Storbritannien och vi satt och spelade kort i flera timmar.

 

Dag 3: Acklimatiseringsdag i Namche Bazar

Tredje dagen var det acklimatiseringsdag. Det innebar att vi skulle gå upp till en utkikspunkt för att vänja oss vid högre höjder, men sedan sova på samma höjd som natten innan.

 
Åter igen var Sunil och jag snabba upp, vilket var tur för det mulnade snabbt på. Vi fick en första glimt av Mount Everest;

 
Mount Everest är toppen som nästan är helt täckt av moln precis ovanför min hand. Bara några minuter senare kunde man inte längre urskilja berget, så de allra flesta kunde inte se berget den dagen. Sunil berättade att det alltid var dåligt väder ett par dagar efter Diwali - gudarna gråter eftersom så många djur offrats för att folk ska kunna äta sina festmåltider. Han lovade att det skulle bli fint väder om någon dag eller två.

   Vi drack te på ett hotell uppe på utkikspunkten medan vi väntade på att Alexandra och Mano skulle komma. Det var väldigt kallt när solen försvann och jag undrade hur lång tid det skulle ta innan de kom. Sunil sa att de skulle komma cirka en timme senare. Jag frågade honom om vi inte kunde gå och möta dem istället för att sitta stilla och frysa. Det tyckte han var en bra idé, så vi vandrade iväg.

   Vi mötte upp Alexandra, som visade sig vara från Venezuela istället för Tyskland, och Mano. Därefter gick vi åter till utkiksstället, men då kunde man inte se någonting längre. Efter det gick vi till en grannby för att titta på ett kloster och äta lunch. Det var mycket kallt att vandra tillbaka efteråt. Dags att ta på sig mer kläder!

 

Dag 4: Namche Bazar – Tengboche (3860m)

Dagen därpå var det fint väder ända fram till eftermiddagen, precis som Sunil lovat. Vi vandrade vi upp till Tengboche. Först gick vi ner i en dal för att korsa floden och Alexandra berättade om hur det var att växa upp och vara tonåring i Venezuela, med utegångsförbud och väldigt få möjligheter. Hon flyttade till Tyskland när hon var 19 och hennes föräldrar bor nu i Irland. Hon berättade att det i stort sätt är omöjligt för folk att lämna Venezuela nu… Hon berättade även om den politiska situationen och om upproren i Caracas, vilka ägde rum när vi var där.

   Efter lunch var det några timmars vandring upp, upp, upp. Vi träffade en spansk kille, Alfonso, som skulle bestiga en bergstopp.

   När vi kom fram gick vi på en mässa i klostret som var där. Mässan skulle bara vara i 30 minuter sa vår guide. Vi satt och lyssnade medan munkarna satt och hummade sina böner. Det lät inte speciellt vackert, mer som ett klagande/gnällande som avbröts av att de började blåsa i något horn och slå på en stor gonggong. En munk gick omkring med någon slags urna där det rök en massa ifrån.

   Det var väldigt kallt i klostret, så vi frös trots underställ och dunjacka. Tänk att leva där uppe som munk i bergen och kylan…

   Jag försvann i mina egna tankar ett tag. Alfonso och Alexandra började skruva på sig och jag frågade dem då var klockan var. Jag trodde att det borde vara slut snart, men blev mycket förvånad när jag såg att det bara gått 15 minuter på Alfonsos klocka. De skrattade gott åt mig och sa att det gått en timme och 15 minuter. Hade jag också börjat meditera?

   Den natten bodde vi i några slags ”skjul” med springor mellan fönstren och dörren. Det var också första natten med minusgrader.

 

Dag 5: Tengboche – Dingboche (4410m)

När vi vaknade dagen därpå var landskapet vitt av frost. Det var även frost på insidan av våra fönster. Första delen av vandringen gick nedför och genom skogen. Jag gick i förväg för att få upp värmen. Efter ett tag kom vi ut i solen och det började gå uppför igen, vilket gjorde det varmt. Jag fick verkligen känslan av att vara i fjällen när vi stannade och drack te och kunde ta av oss jackorna igen.

   Landskapet började bli mer alpint;


Jag fick huvudvärk den natten på grund av höjden. Det började bulta i huvudet av den enkla ansträngningen av att vända sig i sängen. Den bultande huvudvärken försvann dock efter någon halvminuts stillaliggande. Huvudvärken var dock ingenting i jämförelse med huvudvärken jag fick i saltöknen i Bolivia, och då hade jag även bultande smärta i magen, så jag kände mig inte orolig över den milda höjdsjukan.

Dag 6: Acklimatiseringsdag i Dingboche

Dagen därpå var det åter acklimatiseringsdag. Vi gick upp på en bergstopp. Upp, upp, upp i 3,5h. Det var en mycket andfådd vandring och varje gång jag stannade fick jag den bultande huvudvärken i några sekunder. Jag kände mig inte så motiverad den dagen… Det kändes inte så lockande att veta att vi skulle upp på ännu högre höjd och att det skulle bli ännu kallare. Vi hade fortfarande 2,5 dagars vandring innan vi skulle vända, vilket kändes långt med tanke på att vi skulle gå hela vägen tillbaka också...

   Det var i alla fall fint att komma upp till toppen av berget. Då hade vi bestigit en topp i alla fall!

Dag 7: Dingboche – Lobuche (4910m)

Vi sa hejdå till Alfonso och började vandra mot Lobuche. Huvudvärken bestämde sig som tur var för att stanna kvar på den lägre höjden och vandringen till Lobuche var lätt. Det sluttade lätt uppåt, istället för att vara timmar av trappor och brant stigande.

   När vi kom fram till tehuset, varför inte då ta oss en extra tur upp på ett litet berg för att titta på utsikten över Everest Base Camp? Vi vandrade ytterligare någon timme upp och ner för en höjd.

   På kvällen satt vi i matsalen i värmen från kaminen och såg på hur det snöade utanför fönstren…

Dag 8: Lobuche – Gorak Shep – Everest Base Camp (5364m) – Gorak Shep (5140m)

Dagen därpå vaknade vi upp till ett snötäckt landskap. Det var 11 minusgrader när vi började vår vandring mot Everest Base Camp. De första 3 timmarna gick jag bara och njöt av snön, landskapet och att vi snart skulle nå målet med vår vandring. Den sista timmen började jag dock bli hungrig och lite grinig. Vi kom fram till Base Camp redan vid 11-tiden. Äntligen framme!

 
Därefter var det en cirka 2 timmars vandring tillbaka till Gorak Shep innan lunch…

   Mano och Sunil hade betett sig mystiskt under dagen, så jag misstänkte att det var något i görningen. Mycket riktigt - på kvällen släkte de plötsligt ner tehuset och kom sjungandes med en chokladtårta till mig! Tyvärr tålde jag inte tårtan, men vi bjöd de andra på tehuset på en bit var. Det var inte så dumt att fira sin födelsedag vid Everest Base Camp måste jag säga!

 

Dag 9: Gorak Shep – Kala Pattar (5550m) – Pheriche (4240m)

När man befinner sig på 5140 meters höjd och det är -17 grader ute. När ens vattenflaska, något fuktiga handduk och alla rör inomhus fryser till is. Finns det då någon anledning till att inte krypa ur sovsäcken klockan 4.45 för att klättra 400 meter upp på ett berg och titta på soluppgången över Mount Everest? - Nej!

   Jag fick låna Manos pannlampa medan han lös med sin mobil istället. Varken min mobil eller kamera klarade av kylan, utan bestämde sig för att gå i ide. Vi vandrade sakta upp för berget. Jag hade på mig alla kläder jag hade med mig men tappade snabbt känseln i fötterna. Luften var tunn och det var andfått att gå, men trots det hoppade jag omkring en del för att försöka få upp värmen något.

   Vi kom upp till toppen och tittade på soluppgången. Det var dock så kallt att jag bestämde mig för att vandra ner igen innan solen träffade just Mount Everest. Alexandra ville dock stanna kvar en stund.

   På vägen ner började det plötsligt mullra i bergen. På andra sidan dalen for en lavin ner och lämnade ett stort moln med damm efter sig! Till alla som blir oroliga när de läser det här så var det ingen fara. Vi befann oss aldrig just intill de snötäckta bergen, utan det fanns alltid en dal emellan där eventuella laviner skulle störta ner. Jag kände mig aldrig otrygg under vandringen.

   När jag kommit ner en bit befann jag mig äntligen i solen. Jag satte mig då och väntade på de andra medan jag långsamt tinade upp igen.

   Efter vår lilla utflykt upp på berget började vi den cirka 6,2 mil långa vandringen tillbaka mot Lukla. Vi vandrade cirka 5 timmar ner till Periche. Det kändes väldigt skönt att vara på väg tillbaka. Mot lägre höjder och värmen! Det var dock mycket blåsigt den dagen och en stor del av vandringen var i en skuggig dal. Jag var därför ganska frusen mot slutet av vandringen och det var fortfarande minusgrader på kvällen/natten.

   Vi träffade de Filippinska tjejerna igen och satt och kurade runt kaminen tillsammans. Efter att vi nått vårt mål var det som att jag inte kunde tolerera kylan lika bra längre. När vi fortfarande var på väg mot Base Camp kändes det okej att det var kallt, men kvällen i Periche var jag riktigt trött på kylan och minusgraderna.

 

Dag 10: Pheriche – Namche Bazar (3440m)

Ner, ner, ner. Det var som att gå från vinter till vår/sommar till höst på en enda dag. Vi lämnade bergen och det frusna landskapet för att gå in i barrskog som luktade vår och sommar. Därefter kom vi ner i lövskog där höstlöven låg spridda på marken. Solen sken och det blev varmt igen. Sista delen av vandringen var vi tvungna att gå upp från dalen där vi korsat floden, därefter gick vägen runt berget någon timme innan vi kom fram till Namche igen.

   På natten var det plusgrader och det kändes underbart att vi bara hade en dag kvar att vandra!

 

Dag 11: Namche Bazar – Lukla (2840m)

Sista dagen. Det gick nedför i stort sätt hela förmiddagen. Jag kände mig konstigt svag den dagen och tyckte det var väldigt jobbigt att vandra. Vid lunchtid var jag inte alls hungrig, men jag tvingade mig själv att äta ändå. Efter lunch hade vi bara 2 timmar kvar att vandra. De 2 timmarna var dock brant stigning upp till Lukla.

   De 2 timmarna tog oss nästan 4… Jag fick ont i magen efter lunch och kände mig illamående. Det blev värre och värre och det blev extremt jobbigt att gå uppför i de branta trapporna. Jag var tvungen att stanna hela tiden och satt och hulkade emellanåt. När det bara var ”20 minuter” kvar av vandringen kände jag att det inte gick längre. Uppgiven satt jag på en sten, men vi var ju tvungna att fortsätta… Då spydde jag äntligen. Efter det kändes det bättre och jag kunde vandra den sista biten till Lukla.

   Jag tror att jag blev matförgiftad under middagen dagen innan, för jag kände mig lite illamående efter maten den dagen. Vi skrattade alla lite åt att jag spydde när det var så kort bit kvar av vandringen. Vad ska man annars göra? Nej men ärligt talat, de sista 4 timmarna av vandringen är det mest ansträngande timmarna jag någonsin gjort tror jag. När vi äntligen kom fram gick jag direkt och la mig. Jag kände mig febrig och illamående. Snälla Mano kom och gav mig rostat bröd med sylt när jag inte ville ha någon middag, men jag kunde inte äta det. Jag sov från 16.30 till klockan 8 morgonen därpå.

 

Dag 12: Flyg Lukla – Kathmandu

Jag mådde fortfarande inte bra på morgonen, men mycket bättre än under gårdagen. Jag tror jag blev utmattad av vandringen när jag inte mådde bra, så jag vaknade med dunkande huvudvärk. Jag tog en huvudvärkstablett och masade mig ur min sovsäck. Solen sken från en molnfri himmel, vilket bådade gott inför flygturen.

   Vårt flyg skulle gå klockan 9.30. Det blev dock 3 timmar försenat… Vi satt och väntade medan molnen började hopa sig på himlen och jag trodde inte att vi skulle komma iväg den dagen. Det kom inget flyg på över en timme och Mano försökte förklara för oss hur flygschemat fungerade. Vi skulle vara på ”tredje flyget på andra flighten”. Efter en hel del missförstånd och skratt efter att vi trott att vi förstått hur många flyg som skulle komma innan vårt flygplan så kom i alla fall äntligen vårt flyg.

   Luklas flygplats var en upplevelse i sig. Den var smockfylld med människor och packning. Väskor låg travade i högar på varandra och folk satt på golvet mellan väskorna. När det var vår tur att gå till ett annat väntrum fick vi slänga upp våra väskor på ett litet metalbord och väskorna fick då en liten lapp på sig och blev förflyttade till andra sidan bordet. Vi själva fick gå vidare till säkerhetskontrollen. När vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen frågade personalen mig helt enkelt om jag hade någon kniv eller någonting som kunde explodera med mig. Jag svarade såklart nej och de lät mig passera.

   Det kändes som att åka bergochdalbana när vi flög därifrån. Piloterna gasade på nedför backen, stupet närmade sig och vi seglade ut över kanten.

   Väl tillbaka i Kathmandu var det total trafikstockning. Det tog därför ett bra tag innan jag kom tillbaka till hotellet. Framåt eftermiddagen mådde jag helt okej igen och kunde äta middag. Mina vänner hade också blivit matförgiftade samma dag som jag, så de var inte heller de piggaste. Vi gick alla och la oss tidigt.

 

Så då har jag varit vid Everest Base camp! Det känns nästan overkligt nu i efterhand… Det var en väldigt spännande och vacker vandring med växlande natur. Från skog och dalar med broar mellan bergen till kargt bergslandskap, hela tiden omgiven av tusentals meter höga snötäckta bergstoppar. Ibland kändes det som att vi var ute och gick mitt uppe i molnen!

   Vi vandrade mellan små byar och sov i tehus på vägen. Ett flertal gånger varje dag fick vi gå åt sidan på stigen för att ge plats åt ”jaker” som drevs fram längs med de branta stigarna. 

 
Det var kallare än jag trodde att det skulle vara i form av grader, men jag hade inte räknat med att det skulle finnas uppvärmda matsalar eller täcken, så jag frös mindre än jag trodde att jag skulle göra. Jag hade räknat med att behöva ha på mig jacka och alla kläder jag hade med mig under nätterna, men det behövde jag inte. Sedan hade vi en extremt snäll guide och bärare som ordnade med dubbla täcken åt oss, så det gjorde ju mycket!
   Vandringen var mindre fysiskt krävande än jag trodde den skulle vara, men jag tror att det berodde på min inställning. Jag var inställd på att det skulle bli extremt ansträngande, så jag blev positiv överraskad. Men bättre det än tvärt om!


Nu är jag i Kathmandu igen. Jag har suttit i endast t-shirt och skrivit på hotellets innergård. Det är så otroligt skönt att vara tillbaka i värmen igen!

Jag kommer stanna i Kathmandu till på onsdag, så vi får väl se vad jag hittar på fram tills dess. Därefter flyger jag tillbaka till Indien för att träffa mamma på yoga-centret där hon är just nu. Jag hoppas verkligen jag blir insläppt i Indien igen…

 

 

 

Kramar!!

 

 


Diwali i Kathmandu

Lördagen den 21 oktober 2017

 

Nu är jag i Nepal!

 

Resan gick bra. Jag blev dock väldigt nervös en stund när jag skulle gå igenom ”immigration”. Det var en ganska ung kille som jobbade där. Han körde in mitt pass och visum i maskinen och såg lite fundersam ut för ett tag. Sedan frågade han mig vad som hade hänt med mitt visum. Jag förklarade situationen för honom och sa att jag skulle åka runt som turist nu. Han log då och sa ”okej, ha en trevlig resa och kom tillbaka på studentvisum nästa gång!”. Då kunde jag äntligen andas ut.

   Jag trodde att jag skulle gå igenom immigrationen först i Delhi, men nu kunde jag slappna av hela resan. Det var 9 timmars väntetid i Delhi, men sedan tog det bara 1,5h att flyga till Kathmandu.

   När jag väl landat tog det cirka en timme att få visum till Nepal. Det kändes så himla smidigt att man fixar visum på flygplatsen där! När jag fått mitt visum verkade det dock som att mitt bagage hade försvunnit. Det var extremt mycket folk som stod och väntade på sitt bagage och man kunde knappt ta sig fram till rullbandet. 3 flyg hade landat samtidigt och alla 3 skulle hämta bagage på samma rullband, trots att det fanns flera rullband som inte användes. Skumt…

   Jag väntade ungefär en timme, sedan kom en som arbetade där och frågade vilket flyg jag kommit på. Han viftade glatt åt mig att följa med. Tydligen hade de dumpat av massor med väskor i ett hörn för att fler väskor skulle få plats på rullbandet, så där stod min väska och väntade på mig!

   En kille från hotellet kom och hämtade mig på flygplatsen och körde mig till hotellet där mina vänner bor. Hotellet är jättefint och ägs av en familj som bor där tillsammans. Det finns en takterrass där man kan sitta och de har även en mysig innergård där de har hängt upp massa ljus mellan de stora frukterna som hänger på träden.


Jag satt och väntade på att mina vänner skulle komma hem från sjukhuset och pratade med några fransmän samt med en av de som arbetar på hotellet under tiden. Efter en stund orkade jag dock inte vänta längre utan gick jag och la mig istället. Jag hade ju varit vaken hela natten.

   När klockan ringde efter någon timme hade mina vänner kommit hem. Det var så roligt att träffa dem igen! De tog mig med på yoga och därefter gick vi och åt på en mysig restaurang där man satt på kuddar på golvet och åt. Efter det satt vi på takterrassen och pratade.

 

Dagen därpå gick vi upp klockan 5 för att åka och besöka 3 buddistiska tempel tillsammans med ”hotellpappan”, som även är läkare på sjukhuset där mina vänner gör sina projekt. Varje ny månad åker ”hotellpappan” tillsammans med sin pappa, ”hotellfarfarn”, till templen för att be och offra till gudarna.

   Vi åkte från hotellet klockan 5.30 och då var det redan fullt med folk ute på gatorna. Vi åkte förbi en park där massvis med människor tränade yoga i soluppgången. Jag vet inte om det är lika mycket folk ute vid varje månadsskifte, eller om det var extra mycket folk ute eftersom det är en stor högtid här just nu; Diwali.

   Vi åkte till de tre templen och hotellpappan visade oss runt. De offrade 5 saker till gudarna; blommor, någon sötsak, färg, ris och pengar. De ringde i klockor och gick runt templen medan de bad. Templen vi åkte till låg lite utanför staden och en bit upp i bergen. Det är väldigt fint att se hur bergen omsluter staden i Kathmandudalen.

   Om jag har förstått rätt firas Diwali under 5 dagar här. Första dagen firar man kråkorna. Andra dagen hundarna. Tredje dagen pengarna och korna. Fjärde dagen nyår och den egna kroppen. Femte och sista dagen firar man sina bröder. Tyvärr finns det ingen officiell motsvarande dag när man firar sina systrar, men vissa firar sina systrar ändå.

   Den dagen var det hundarna som firades; 


Det finns massvis med hundar här och särskilt vid det andra templet kryllade det av hundar.

   På tempelturen åkte vi även förbi en oljefabrik innan vi åkte tillbaka till hotellet. Mina vänner åkte därefter till sjukhuset för att arbeta med sina projekt och jag gick och la mig en stund då det inte blivit tillräckligt med sömn de senaste dygnen.

   När jag vaknat igen gick jag ut för att försöka boka min vandring. Det finns extremt många företag som anordnar vandringsresor till Everest Base Camp, så det tog ett tag att försöka sålla bland alla och leta upp någon som verkade bra. Jag bestämde mig för en tur som skulle gå på söndagen och gick mot deras kontor för att höra med dem.

   Kontoret skulle inte ligga så långt bort, men eftersom det inte finns några namn på gatorna här, gatorna svänger en massa och det finns massvis med små gränder, så var det inte det lättaste att hitta dit. Jag gick och letade och en kille kom och frågade om jag behövde hjälp. Jag visade honom adressen, och han sa att han visste vart det låg och skulle följa mig. Efter att vi gått en bit visade det sig dock att han inte hade någon aning om vart det låg. Jag frågade några fler människor och lyckades vandra iväg ganska långt.

   Efter cirka en timmes letande bestämde jag mig för att ge upp och ta en taxi tillbaka. Ingen taxichaufför visste dock vart mitt hotell låg, utan sa att jag helt enkelt fick ta en annan taxi. Det slutade med att jag började gå tillbaka och leta mig fram bäst jag kunde. Jag blev riktigt imponerad av mig själv när jag hittade tillbaka till hotellet på egen hand!

   Jag gjorde ett till försök att hitta till organisationen och hittade dit senare på dagen, efter ytterligare en hel del snurr. Jag kollade upp exakt hur jag skulle gå. Första steget var att jag skulle gå längs med en gata och sedan svänga till höger. Det enda lilla kruxet var att det inte fanns någon gata, eller ens en liten gränd, som svängde till höger! När jag äntligen hittade fram visade det sig vara ett pyttelitet kontor gömt ovanför en mattbutik. Chefen var inte där, utan ”kanske skulle komma tillbaka senare”. Jag mailade då istället en organisation som en vän till mig vandrat med, men som inte verkade ha vandringar just den helgen. De ringde upp mig ett par minuter senare och sa att de visst hade en vandring den helgen och bad mig komma till kontoret dagen därpå för att boka. Så då löste det sig.

   På kvällen åkte vi hem till en av läkarna på sjukhuset. Hon fyllde år och hade bjudit in mina vänner till sin födelsedagsfest. Jag fick också följa med och det var roligt att få se hur hon bodde. Hon själv stod i köket nästan hela tiden medan hennes gäster satt ute på en takterrass och pratade. Efter att tag gjorde vi henne sällskap i köket och satt på golvet och pratade.

 

På torsdagen gick jag bokade jag vandringen utan att gå fel en enda gång. Organisationen kändes väldigt seriös och jag fick en bra känsla när jag var där. De sa att det bara var en till som bokat vandringen; en amerikansk man. Jag frågade hur gammal mannen var och vad han hette. ”Han” visade sig heta Alexandra och, efter en del förvirring, kom de på att det var en tysk ”lady” som hade bokat samma tur som jag. När jag frågade om de kunde se hur gammal denna ”dam” var så visade det sig att hon var 22 år! Så då blev jag genast mycket mer sugen på vandringen.

   Efter att jag bokat gick jag med guiden till en affär där jag fick prova ut en dunjacka som de skulle hyra till mig. Jag ska även få hyra en sovsäck som går ner till -20 grader. Jag behöver köpa en del varma kläder, eftersom jag endast packat för ett tropiskt klimat.

   Jag träffade en australiensisk kvinna som hade vandrat en massa över hela världen. Hon gav mig en del tips på vad jag behövde inför vandringen. Jag började titta runt för att skapa mig en bild av priserna, men jag orkade inte med alla försäljare som försökte hissa upp priserna till de tredubbla. Jag beslutade mig därför för att shoppa det mesta dagen därpå istället.

   På kvällen gick vi ut och åt på en tibetansk restaurang. Vi vandrade även bort till ett ställe som är känt för att ha massvis med ljus och dekorationer för att fira Diwali.

   Staden är klädd i ljus, flaggor och dekorationer;


Det påminner lite om studenten, med massa musik och folk som åker runt staden på flak. De målar på gatorna och tänder massa ljus. De smäller smällare, dansar på gatorna och massvis med barn kommer och sjunger för att få pengar;


En del av barnen sjunger väldigt fint, men de flesta verkar sjunga så högt de kan för att folk ska tröttna på dem och ge dem pengar för att de ska gå därifrån. Det påminner lite om Halloween, när man ger barnen godsaker för att de inte ska busa med en.

 

I Kathmandu firar man nyår ett antal gånger varje år, eftersom det finns olika folkslag med olika traditioner. Jag förstår inte riktigt vilket nyår som firas just nu, men jag tror att det är Kathmandus eget nyår. Det är i alla fall år 1138 nu enligt den tidräkning som frias!

 

På fredagen shoppade jag i stort sätt allt jag tror jag behöver inför vandringen. Det är tur att det är så billigt i Nepal när man gör sådana här spontana resor! Det är alltid ett äventyr att shoppa utomlands…

   ”Det finns bara en storlek madam! De passar alla!”

”Men jag ser ju att det står XS!”

”Bara prova!” och så provar man och hör ett besviket ”oh...” från försäljaren när underställsbyxorna slutar cirka 10 cm ovanför anklarna. Jösses…

   På kvällen hade de ett middagsprogram här på hotellet. En hel del släktingar kom till hotellet och kvinnorna hjälptes åt att laga mat hela dagen. De la fram dynor på marken och dukade fram massvis med frukt, som vi dock inte fick äta av. De satte en stor klick med rödfärgat ris i vår panna och gav oss blommor och diverse olika saker som vi eldade upp i vårt eget lilla ”offerbål”;

 

 

Därefter serverade de ett antal olika grytor och röror med traditionell nepalesisk mat.

 

Idag gick vi upp tidigt för att besöka ett buddistiskt ap-tempel. 

 

Det fanns en hel del apor där. Jag hade en banan i sidofacket på min ryggsäck, vilket resulterade i att 2 apor plötsligt hoppade på mig och snodde bananen!

 

Nu har nyligen min guide varit här tillsammans med den tyska tjejen. Imorgon klockan 6 ska jag bli upphämtad för att flyga till Lukla. Därifrån ska vi börja gå mot Everest Base Camp - en vandring på 11 dagar som ska ta oss upp till nära 5400 meters höjd!

 

Önska mig lycka till!

 

Kraaam!

 

 


Påväg mot Nepal!

Söndagen den 15 oktober 2017

 

På fredagen hade det inte kommit några nya patienter alls till sjukhuset, så jag var färdig med att gå igenom journalerna redan vid klockan 12. Solen sken och inga moln syntes till och hotade med regn. Jag bestämde mig därför för att ta tillfället i akt och besöka Payyambalam Beach, vilket är en jättelång strand som ligger precis intill Kannur. När jag kom dit var det inte alls mycket folk där, så jag bad ett par vakta min väska och tog mig ett snabbt dopp. Folk badar inte här utan kommer endast till havet för att ta promenader och sitta och titta på vattnet. För mig är det ofattbart när de har så himla många långa fina stränder!

   Efter doppet tog jag en promenad längs med stranden. När jag kommit en bit bort kom det dock ett gäng på 4 killar och frågade efter min kamera och mobil. Jag sa att jag inte hade dem med mig och började gå tillbaka. De följde efter mig ett litet tag, men lät mig vara. Det var en del folk längre bort och jag tror inte att de faktiskt skulle våga ta mina saker. Trots det kändes ändå lite obehagligt.

   Det började fyllas på med folk och jag satt, fullt påklädd, på stranden. Det kom massa folk som ville ta foton med mig och alla undrade varför jag var där ensam. Jag beslutade mig för att åka därifrån innan jag orsakade alltför mycket uppståndelse.

 

Den helgen var det Pooja. En festival som min handledare sa var för att fira att man hade ett arbete. Detta gjorde man genom att vara ledig, men gå runt med saker som visade vilket yrke man hade. De på sjukhuset gick därför runt med sina stetoskop runt halsen. De berättade att alla barn lämnade sina skolböcker i templen. De flesta på sjukhuset passade på att åka hem till sina familjer över långhelgen, så det var ganska folktomt runt campus.  

   På lördagen åkte jag och besökte ett tempel som de rekommenderat mig att besöka under festivalen. Jag tog bussen in till Kannur, tog en tuc-tuc till templet, insåg att templet var ett skjul mitt på en trafikerad gata, dubbelcheckade templets namn men såg att det visst var samma namn på en skylt ovanför skjulet som jag skrivit ner i mitt anteckningsblock, såg att det fanns en liten guldig staty i skjulet, blev frågad av ett antal människor varför jag stod där och såg förvirrad ut, tog en tuc-tuc tillbaka till busstationen och åkte tillbaka till sjukhuset.

   3 mycket svettiga timmar senare var jag åter på mitt rum och kände mig mycket upprymd över min fantastiska tempelupplevelse. Inte.

   Resten av helgen satt jag och skrev på min bok.

 

På måndagen var det fortfarande högtid eftersom det var Ghandis födelsedag. De flesta hade kommit tillbaka till sjukhuset den dagen och det var skönt att träffa lite människor igen. Bahiya och jag åkte till en arabisk restaurang efter vi slutat och jag råkade äta en soppa med ägg i.

   På tisdagen kom Bahiya till mitt rum och vi började titta på en indisk film. Vi hann dock inte titta färdigt eftersom hon inte kom ifrån sjukhuset förrän sent. Vi gick ner till klubbhuset och åt middag istället och beslutade oss för att titta vidare en annan dag.

   På onsdagen kom beskedet. Min visumkonvertering hade fått avslag. Min handledare sa att vi skulle lämna in några fler papper till myndigheterna och på såg vis förhoppningsvis få deras beslut att dra ut på tiden lite till. Det var samtidigt politiskt upplopp i staden, så polisen skulle ha annat att tänka på i några dagar. Achash, Teena, Albin och jag hade tänkt åka och besöka St. Angelo Fort den dagen, men min handledare sa att vi skulle hålla oss ifrån staden. Istället tillbringade jag resten av dagen på mitt rum och funderade på hur det skulle bli med allt…

   På torsdagen skulle min handledare inte vara på sjukhuset och både Achash och Teena hade placering på psykiatrin. Jag skulle därför följa med dem under dagen och arbeta med min studie på eftermiddagen. Jag såg verkligen fram emot att se hur de arbetade på psykiatrin i Indien!

   Jag gick upp tidigt för att vara med på pre-ronden. Jag satt och väntade men ingen kom... Jag försökte ringa, men när jag till slut fick tag på dem var pre-ronden över. AT-läkarna gick och åt frukost istället och efter det frågade Teena mig om jag ville följa med till hennes rum och titta på film. Hon och de flesta andra som arbetar på sjukhuset bor på översta våningen och delar ett rum 3 personer, så det var roligt att se hur de bor.

   Efter filmen gick vi på lunch och efter det tog Teena mig till psykiatriavdelningen i cirka 5 minuter så jag fick se hur det såg ut där. Dagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag fick inte direkt se så mycket av psykiatrin i Indien. Däremot fick jag lite inblick i AT-läkarnas vardag. För mig är det så konstigt att man kan stämpla in på morgonen och därefter vara på sitt rum hela dagen! De måste vara tillgängliga på telefon hela tiden, men om ingen ringer så är de i princip lediga på dagarna. Det är inte så på alla placeringar, men tydligen är det så på psykiatrin. Mycket märkligt…

   Kannur Medical College är tydligen ett väldigt lugnt sjukhus. I Indien har de stora prov som går 2 gånger per år och det gäller att få ett bra resultat på provet för att kunna få välja den specialitet man tycker om. Det är möjligt att göra proven många gånger och proven är nationella. Alla tävlar mot alla om de bästa specialiteterna och det gäller att få ett bra resultat. De som får bäst resultat kan välja vilken specialitet de vill, medan de som får sämre får ta de specialiteterna som blir över. Det resulterar i att många pluggar väldigt mycket för att kunna skriva bra på proven. Det är inte ovanligt att folk studerar inför proven i ett par år efter att de tagit examen! Många väljer därför att arbeta på KMC för att kunna sitta och plugga under dagarna, just eftersom det är så lågt patienttryck.

 

På fredagen skulle Jimna ha förlovningsfest. Hon bjöd in mig, men jag visste inte om jag skulle kunna gå eftersom jag var tvungen att åka till Foreign Centre och lämna in papperna innan klockan 17 den dagen... Jimna hade gett mig kontaktuppgifter till några av hennes vänner; Shahana och Margirin. De sa att de skulle åka från sjukhuset vid 9.30 och komma tillbaka vid 15. Jag var dock osäker på om jag kunde följa med eftersom jag skulle få papperna först vid 9.30 och jag inte ville försena dem eller få dem att känna att de måste lämna förlovningsfesten tidigare för min skull… De sa dock att det inte var någon stress och att de skulle vänta på mig och lösa allt. De skulle komma till min handledares kontor vid 9.30 och prata med honom. Min handledare sa att det var okej att jag åkte och bad dem att följa mig till Foreign Centre efteråt. Jag kände mig till väldigt mycket besvär för dem, men de försäkrade mig om att det var okej.

   Klockan var 9.45 och jag trodde de stod och stampade för att komma iväg. De sa då att de ”bara skulle byta om” innan vi skulle åka. De skulle komma tillbaka 10.15 och hämta mig. Tur var det, för det visade sig ha blivit fel på papperna när jag läste igenom dem. Så det blev en tur till sekretariatet och sedan fick jag vänta på att studierektorn skulle komma och skriva på pappren och stämpla dem igen. Suck…

   Klockan 10.25 var jag färdig. Jag ringde till dem och bad åter om ursäkt över att jag var sen, men de var inte färdiga än. Jag satt och väntade på dem till klockan 11.

   Klockan 11 kom vi i alla fall iväg, och då var det bråttom! Någon ceremoni skulle börja klockan 12 och vi åkte tuc-tuc i en himla fart för att jaga ikapp bussen som vi missat.

   Klockan 12.05 var vi framme hos Jimna, men det visade sig att det inte alls skulle vara någon ceremoni. Vi satt och pratade på Jimnas rum, åt god mat och hälsade på hennes släktingar. Cirka 300 personer kom på förlovningsfesten, men de kom i omgångar så att alla skulle få plats i deras trädgård. Jag gjorde misstaget att gratulera hennes svärbror till förlovningen, eftersom jag antog att killen hon stod och poserade med var hennes fästman. Men tydligen är inte killen inbjuden på förlovningsfesten, utan det är en fest för att endast hylla bruden!

 
Efter festen åkte vi en sväng hem till Shahana eftersom hennes syster flyttat hem tillfälligt efter att ha fött tvillingar. Tydligen är det ganska vanligt att kvinnorna flyttar hem till sina mammor den första tiden efter att de fått sina barn.

   Efter det bar det av till Foreign Centre igen. Jag känner mig alltid så illa till mods när vi kommer till polisstationen... Min handledare hade instruerat mig att bara lämna in papperna och gå därifrån. De ville dock att jag skulle sätta mig ner och sa att de papperna jag lämnade in inte skulle accepteras. Det blev massa krångel och det var tur för mig att Shahana och Margirin var där och kunde prata med dem, eftersom poliserna knappt pratar engelska alls. Jag hatar känslan när de sitter och pratar bekymrat om mig och jag inte förstår mer än enstaka engelska ord. Jag blir verkligen jätteorolig och spänd. De sa i alla fall att jag inte kunde stanna kvar på sjukhuset om jag inte fick ett personligt rekommendationsbrev från mitt universitet stämplat av indiska ambassaden i Stockholm. Ett brev där både ambassaden och universitetet bad om ursäkt för att de gett mig fel visum. Då kanske de skulle kunna ta upp ärendet igen. Det var ju jag som sökt fel visum och det är ingenting varken universitetet eller ambassaden skulle kunna be om ursäkt för! De trodde själva att det var en långsökt plan, men bad mig återkomma under morgondagen. Jag sa att jag omöjligen kunde återkomma under morgondagen eftersom mitt universitet har stängt lördag-söndag. Vi kom överens om att jag skulle återkomma i början av veckan därpå. De började prata om att jag behövde ännu fler intyg som förklarade vad som hänt innan jag åker härifrån, men vi lyckades dra oss ur det. De sa att jag inte brutit mot visumets regler, eftersom jag ju inte börjat på min studie än... Om jag börjat med studien skulle jag vara tvungen att lämna Indien inom 7 dagar och eventuellt få böter… För jag hade väl inte börjat än? Skaka på huvudet och le...

   Så det var med en stor klump i magen jag lämnade polisstationen den dagen. Margirin och Shahana var verkligen supersnälla och försökte prata på och muntra upp mig. De tog mig till stranden och därefter åt vi på restaurang och gick på en liten shoppingrunda. Båda två är mycket pratglada och lättsamma. De båda ska gifta sig inom kort och bjöd in mig till sina bröllop.

 

På lördagen pratade jag med min handledare om min situation igen. Både han och jag tycke att det inte gick att tänja på reglerna längre och att jag borde åka härifrån innan jag hamnar i för mycket trubbel. Hela den här situationen har gjort mig väldigt spänd och de har ringt min handledare från polisstationen flera gånger och frågat honom om olika saker. De har massa vakter på sjukhuset och i princip alla på sjukhuset vet vem jag är och vad jag gör. Det skulle räcka att polisen kom och frågade första bästa människa de såg om hur läget låg till. Min handledare sa dock att det inte var så troligt att de skulle komma och göra en kontroll, men varje gång jag såg någon i uniform blev jag jättenervös…

   Jag lider verkligen så mycket med alla flyktingar som inte vet om de ska få stanna kvar i landet eller ej. Jag har bara varit här i ovisshet i 4 veckor, och det värsta som skulle kunna hända mig är att jag blir hemskickad till ett liv som jag älskar. Tänk att gå runt i ovisshet i flera år, inte förstå systemet, inte förstå språket, inte kunna komma igång med sitt liv och riskera att bli tillbakaskickad till ett land man flytt ifrån och kanske dessutom bli separerad från sin familj!

   Resten av helgen gick åt till att arbeta ut en plan B, kontakta min svenska handledare och kursledningen samt skriva lite på min bok. Jag gick och åt middag tillsammans med Manju och hennes vänner på ”dosa house”, vilket är en restaurang nära sjukhuset. Dosa är som en slags superstor pannkaka med fyllning i och äts väldigt mycket här. Jag har varit där ett antal gånger sedan jag kom hit och personalen är verkligen supertrevlig.

 

På måndagen var det fint väder. Min handledare tog mig då till en strand där man kunde bada efter vi slutat för dagen.


Jag njöt verkligen av havet och stranden, trots att simturen var något besvärande. Man simmar som sagt inte i Indien... Min handledare sa att han kunde simma, men det kunde han inte. Han var jätterädd för att bli utdragen av underströmmar, trots att det knappt var strömt alls.

 

På tisdagen hade jag funderat klart över min plan B och… Jag bokade flygbiljetter till Nepal! Eftersom jag ska träffa både Hanna och min mamma om 4 veckor vill jag inte åka hem nu. Jag är inte så sugen på att resa runt i Indien själv och jag har länge haft planer på att vandra i Nepal. Hanna tycker inte direkt om att vandra, så varför inte passa på nu när vi ändå är borta från varandra?

   Planen är att jag ska hälsa på mina vänner som gör sina projekt på ett sjukhus i Kathmandu och därifrån ta mig ut på långvandring! Tyvärr drogs pengarna för flygbiljetten från mitt konto utan att jag fick någon biljett... Jag gick runt och oroade mig över flygbiljetterna hela dagen. Efter en hel del krångel, kontakt med researrangören och överföring av mer pengar fick jag i alla fall min biljett. Varför ska allting krångla så väldans?

 

På onsdagen försökte jag lägga över all min insamlade information i excel under dagen. Det tog sin lilla tid att organisera upp alla mina papper och ändra om i datorprogrammet. Jag vill slänga alla mina papper innan jag reser härifrån, så jag blev orolig att jag inte skulle få med all information jag behöver.

   Den här veckan har det varit examinationer för medicinstudenter, så de flesta inneliggande patienterna har varit ”examinationspatienter” och försvunnit med sina journaler från avdelningarna under dagarna. Sjukhuset har erbjudit gratis vård mot att patienterna ställer upp som examinationspatienter, så sjukhuset har fyllts av människor som vanligen inte skulle ha råd att komma till KMC. Det har varit väldigt bra för min studie att det kommit så många patienter den här veckan! Det har vimlat av studenter och examinatorer i korridorerna under dagarna och jag har arbetat på kvällarna istället, vilket har varit ganska skönt. Det är väldigt lugnt på kvällarna och jag har inte heller behövt oroa mig över att polisen ska komma då. Det enda som känts konstigt har varit att sitta i receptionerna helt själv medan telefonen har ringt och ringt. Patienter och anhöriga har tittat frågande på den underliga europeiska ”läkaren” som suttit och totalt ignorerat de ilsket ringande telefonerna på kvällarna.

   Efter att Shahana och Margirin slutat för dagen åkte vi till St. Angelo Fort;


Vi skulle åka klockan 14.30. Cirka 20 min efter att vi skulle träffats fick jag dock ett meddelande där de frågade om vi kunde åka om en timme istället. Vi kom iväg cirka 16.30 och det tar cirka 45 min att åka till Kannur. Fortet stänger klockan 18, men vi hann i alla fall vara där i en halvtimme innan vakterna körde ut oss.

   Det är ofta så här. Det är ingen brådska, ingen brådska, ingen brådska och när jag nästan ger upp och inte tror att aktiviteten kommer hinnas med så får plötsligt alla eld i baken och kommer iväg!

   Efter besöket på fortet gick åt vi på restaurang och sedan glass på ett glasscafé.

 

På torsdagen fortsatte jag med dataöverföringen och försökte lista ut ett smidigt sätt att få in informationen om alla de patienter som fortfarande är inlagda efter att jag åkt. Det kommer nog bli lite svårt… Jag träffade Manju och hennes vänner för en hejdå-middag på dosa house.

 

På fredagen avslutade jag min studie och lämnade några formulär med uppföljning av mina patienter till stackars Jimna samt till mikrobiologen. Jag hoppas verkligen att de kan ge mig information om de patienterna som fortfarande är inlagda... I såna fall har jag lyckats få ihop 88 patienter på den tiden jag varit här, vilket är ett ganska okej nummer. Om inte har jag 65 patienter...

   Därefter åkte jag hem till Bahiya som bor i en av grannstäderna. Jag fick skjuts av en av hennes vänner som arbetar på ett kommunalt sjukhus där. Jag fick vara på akuten en liten stund medan jag väntade på Bahiya och det var verkligen ett helt annat patienttryck där än på KMC.

   Bahiya bor på KMC under veckorna men åker hem till sin mamma och mormor, som båda är hemmafruar och bor tillsammans, på helgerna. På kvällen visade de mig hur man gjorde chappati, poori och lagade indisk currygryta. 


På lördagen (igår) sa Bahia att vi skulle gå upp klockan 7 så att vi kunde komma iväg tidigt. Klockan ringde… Ingen reaktion. Jag väckte henne 7.30 och hon gick då och väckte sin mamma och mormor. De gick upp och började förbereda frukost. Jag hjälpte till medan Bahiya gick och la sig igen. Vi friterade bananer och lagade puttu, vilket är ångat rismjöl med kokos. Till det lagade vi kadala; en kikärtsgryta. Det tog nästan 2,5h innan vi kunde sätta oss och äta, så det var ju tur att vi inte gick upp senare! Tänk att lägga så mycket tid på att göra frukost…

   Vi gick en sväng längs med floden och till marknaden. Polisen stoppade oss en gång och polisen från Kannur ringde även Bahiya och frågade om jag åkt därifrån än. Hon sa att jag skulle åka under morgondagen. Hög tid för mig att lämna Kannur känner jag…

   Efter vår lilla utflykt hjälpte jag till att laga dhal hemma hos Bahiya. Bahiyas farbror, faster och kusin kom och åt med oss. Därefter sa vi hejdå till Bahiyas familj och åkte till köpcentret tillsammans med kusinen och hennes föräldrar. Vi gjorde där en ”fiskmanikyr”, där ganska stora slamkrypare sög av ens fötter. Det var riktigt läskigt när hundratals fiskar sög sig fast och åt på ens fötter. Det verkligen kryllade av fiskar så att man inte ens kunde se sina fötter. Fiskarna såg ut som blodiglar som sög sig fast och det kändes som om det gick elektricitet genom fötterna!

   Därefter gjorde vi en femkamp i köpcentret innan jag tog bussen tillbaka till Kannur. Där åt jag middag med Teena, sa hejdå till mina nyfunna vänner och städade och packade sedan i en himla fart.

 

Tidigt imorse lämnade jag ett regnigt Kannur…

 
Det kändes lite sorgligt. Dagarna gick ganska långsamt här till en början, men den senaste veckan har jag haft massor att göra. Det var som om alla fick eld i baken och såg till att alla saker vi pratat om att göra blev gjorda då tiden höll på att rinna ut. Jag har därför haft en väldigt bra och innehållsrik vecka.

   Det känns samtidigt skönt att åka. Jag har ju som sagt varit väldigt spänd… Om man bara kunde vrida tillbaka tiden och klicka i en annan knapp på visumansökan!

 

Har jag blivit indisk nu då?

   Nja… Jag handtvättar mina kläder och jag har börjat äta det mesta med händerna. Men jag föredrar verkligen sked… Det är så mycket svårare att få upp ris och sås med händerna! Jag använder dock fortfarande toalettpapper. Det är ingen som använder det här, och de tittade väldigt konstigt på mig första dagen när jag sa att det inte fanns något på mitt rum och undrade om jag kunde ta med mig en rulle från någon toalett på sjukhuset. När vi åkte till en affär sålde de inte ens toalettpapper där! Min handledare beklagar sig ofta över alla patienter som kommer in med urinvägsinfektioner. Ni skulle ju kunna börja använda toalettpapper, föreslog jag en gång, men det trodde han inte skulle hjälpa…

   En sak som jag aldrig skulle kunna göra i Indien är att köra bil. Trafiken är ganska fascinerande och alla kör huller om buller. När jag åkte buss senast mötte vi en annan buss på en mycket liten grusväg. Båda bussarna stod nos mot nos medan deras chaufförer hängde på tutorna. En tävling om vem som kunde tuta längst? Min chaufför ”vann” och den andra bussen fick snällt backa därifrån. Bussarna påminde om 2 djur som mätte sina krafter mot varandra.

   Min handledare säger att för att köra i Indien behöver man tre saker; bra tuta, bra bromsar och tur!

 

När jag lämnade Indien förra gången ville jag verkligen åka tillbaka och få mer inblick i kulturen och landet. Det tycker jag har fått under tiden jag har varit här. Det som verkligen har slagit mig är hur otroligt mycket frihet och möjligheter vi har som växer upp i Sverige! Vi kan göra i stort sett vad vi vill, resa vart vi vill och gifta oss med vem vi vill. Vi kan också röra oss fritt och känna oss trygga…

   Här i Kerala är det helt otänkbart att en kvinna skulle få resa på sättet som jag gör. Näst intill alla gifter sig enligt tradition med en person som deras föräldrar väljer ut. Ofta med en person de endast träffat enstaka gånger.

   Jimna, vars förlovningsfest jag var på, är en av de få som har ett ”halvt kärleksäktenskap”. Det innebär att hennes blivande make är kär i henne. Han är hennes bästa vän och hon vill gärna tillbringa sitt liv med honom, trots att hon i nuläget inte har några romantiska känslor för honom.

   De flesta säger att det inte spelar så stor roll vilka de gifter sig med. ”Vi kan anpassa oss till det mesta”.

 

Imorgon flyger jag mot Nepal. Självklart ska det bli strejk imorgon, så de på sjukhuset sa (efter att jag bokat min biljett, trots att jag sagt att jag skulle boka den till på måndagen) att jag inte skulle kunna ta mig till flygplatsen den dagen. Jag löste problemet genom att omboka till ett hotell bara ett par hundra meter ifrån flygplatsen. Så förhoppningsvis kommer jag vara i Nepal på tisdag morgon! Det har dock krånglat med så mycket att jag nästan slutat tro att något ska gå felfritt…

 

Ha det så fint så hörs vi!

 

Kram!

 

 


RSS 2.0